Trots lång erfarenhet av utmattningssyndrom: En sak har jag ännu inte riktigt lärt mig och det är att lyssna till signaler som inte har med rent fysiska åkommor att göra. När koncentrationsförmågan börjar brista rejält och jag är mentalt orkeslös, så kör jag på ändå. För hur får man koll på var gränserna går där? Det är lätt att vifta bort och tänka att man får ”skärpa sig” när det gäller det mentala. Hur förklarar man dessutom sådant för andra? Det syns ju inte, går inte att ta på. Man sjukskriver sig inte gärna från jobbet för sådana symptom (tyvärr).

Vilka varningssignaler ska man lyssna på?

Man ska ”lyssna till varningssignalerna” sägs det och javisst, men hur fan vet man när det är varningssignaler och inte går att skylla på andra omständigheter? För det kommer ju ingen varningsskylt direkt. Oftast är det väldigt subtila saker som snabbt kan bli ett normaltillstånd om man låter det fortgå. Vi som en gång blivit utmattade har ju en historik av att vifta bort sådant och driva oss själva hårt.

Jag har ju under en tid nu varit väldigt uppe i varv, sovit dåligt och känt mig enormt hjärntrött. I vanlig ordning förklarat bort det med olika saker och tänkt att det blir bättre av sig själv (när blir det någonsin det liksom?). Samt, som sagt, man sjukskriver sig inte för sådant. Vardagen rullar på och saker behöver göras.

Jag vill förtydliga att jag aldrig hade gett någon annan rådet att göra så. Men när det kommer till mig själv så är det svårt, skammen över att ”inte palla” sitter djupt. Trots att jag vet att det inte är pga lathet utan snarare tvärtom.

Magen pajade av stress

I tisdags började jag få rejäla symptom på magkatarr och var helt jävla slut. Köpte energidryck för att orka jobba på onsdagen utan att påfresta magen ytterligare med massa kaffe. Vaknade flera gånger under natten och hade ont. Vid halv fem vaknade jag och fick lov att gå upp pga blev lös i magen. Klev en stund senare upp med sambon och kände mig så slut. Inte en enda redig tanke i huvudet och en rejält krampande mage. När han gått till jobbet blev det en kaosartad sittning på toa och magen var i uppror.

Jag kände verkligen att jag ”inte hade tid att vara sjuk” men det kunde inte hjälpas. Förutom magen så orkade jag inte tänka eller fokusera. Drog ett snabbt mail till jobbet och sedan sov jag i princip hela dagen. Alltså, jag var SÅ TRÖTT. På torsdagen sov jag ”bara” halva dagen. Då kände jag att magen hade förbättrats avsevärt, men jag var fortfarande jättetrött. Hade även rejäl huvudvärk och kände mig fortfarande stressad. Egentligen hade jag ”inte tid att vara sjuk” på fredagen heller, men det kunde inte hjälpas. Jag var tvungen att få återhämtning och få slappna av.

Kroppen blev nog tvungen att sätta stopp

Nu blir det en helg med mycket slappande och sömn. Jag mår mycket bättre, kommer troligtvis jobba veckan som kommer men i övrigt ta det väldigt lugnt. Hårdprioritera arbetsuppgifter och tillåta mig att vara lite skör. Promenader och yoga på sin höjd istället för tuffare träning.

Visst kunde det mycket väl ha varit magsjuka eller kanske Covid-19? Men jag är tveksam. Sambon är inte sjuk. Jag är rabiat med handtvättande. Jag hade inte ätit något ovanligt. Det blev bättre av att sova och vila extremt mycket. Jag tror helt ärligt att kroppen var tvungen att säga ifrån, för det är först då jag tillåter mig att tagga ned.

Att just magen sade ifrån är inte konstigt, det är alltid min svaga punkt. Dessutom har jag under några veckor i princip kastat i mig mat utan att knappt tugga, vilket ju inte är så jättebra.

Upplever ni också att det är först när kroppen på något sätt pajar som man känner att det är ”tillåtet” (många citattecken i detta inlägg) att vila och ta hand om sig?

Tisdagens Instagraminlägg förresten:

https://www.instagram.com/p/CAqKbG_pksg/

Inte förrän kroppen säger ifrån

Detta inlägg har 5 kommentarer

  1. SARA

    Ja precis, jag sjukskrev mig för trötthet för nån vecka sedan och det kändes oseriöst. Men det är ett enormt hinder, precis som feber . Ändå är det skamfyllt att inte ”orka”. Och inte om man har feber.
    Nu är jag märkligt mentalt trött igen men vadå, skall jag ringa å säga det ? Det är inte så lätt. Jag upplever att det finns enorma brister i den ”hjärnergonomiska arbetsmiljön”. Man an bli pålagd uppgift efter uppgift utan att det finns egetnlig tid till att utföra dem. I framtiden så kommer det nog finnas bättre verktyg för att inte kunna göra så som arbetsgivare.
    Heja oss! Vi kämpar på.

    1. Aldrig mer utmattad

      Ja, för att inte tala om alla avbrott i arbetet som man ofta ska tolerera. Inte lätt!

  2. Anna

    Jag får så himla dåligt samvete när jag sjukskriver mig en dag eller två pga stressymptom, trots att det inte går att jobba med en kropp som varnar mig på alla sätt den kan. Man är liksom inte ”sjuk på riktigt”.

    1. Aldrig mer utmattad

      Jag vet, det är helt galet att det är så!! Jag liksom väntar tills jag får ett kroppsligt fel, då känns det mer ”legitimt”.

Lämna ett svar