Utmattningssyndrom och varför vi inte bromsar

Tro mig – hade jag vetat vad jag vet idag hade jag bromsat. KANSKE.

Det fungerar nämligen inte så att man plötsligt en dag får upp en inre varningsskylt där det står ”Nu är du på väg in i väggen”.

Det är inte heller så att symptomen kommer som en blixt från klar himmel och drämmer till som en slägga (oftast inte i alla fall).

Symptom på utmattning kommer långsamt

Snarare är det så att de utvecklas långsamt och sakta blir en normal del av vardagen medan man kanske tänker att de beror på något annat. Och så fortsätter man med sina grejer i full fart, så som man brukar. Kanske lyssnar man inte alls på signalerna för man är van att inte ”känna efter”.

Till och med nu efteråt när man har facit i hand, så märker man ibland inte att det håller på att gå överstyr. Igen och igen. Utmattningssyndrom är n lömsk sjukdom eftersom den smyger sig på med diffusa orsaker och symptom.

Så nästa gång du tycker att folk borde ”bromsa”, kom ihåg att utmattning är en sjukdom som är mycket olik de flesta andra.

Tankar om utmattning: Men varför bromsade du inte?

4 reaktioner till “Utmattningssyndrom och varför vi inte bromsar

  • 23 mars, 2018 kl. 15:14
    Permalink

    Själv kan jag ibland få värsta kicken när jag mår bra och far då runt som en Duracellkanin och ska fixa allt på en gång. Jag vet inte varför. En önskan att få känna mig som ”vanligt” eller hinna göra så mycket som möjligt nu när jag har ork till det? Och visst får jag mycket gjort i de stunderna men efteråt kommer tröttheten och det dåliga samvetet. Och de närmsta frågar varför jag inte tänker mig för och jag svarar bara, vet inte…

    Svar
    • 25 mars, 2018 kl. 10:11
      Permalink

      Mmm, du är inte ensam. Så otroligt svårt att känna var gränsen går. Men jag tror man lär sig lite efter hand också…hoppas jag 😉

      Svar
  • 26 mars, 2018 kl. 09:54
    Permalink

    Detta har jag funderat mycket på och accepterat att jag inte kunde bromsa, jag försökte, personer runt mig försökte, men jag kunde inte. Jag behövde kraschlanda för att bli den jag är idag. Känner igen mig att utmattningen inte riktigt släpper taget, det är lätt att glida in i gamla tankemönster. Skillnaden nu är att jag ser dessa och kan ta beslut från tidigare erfarenheter på ett annat sätt. Men just nu erhåller jag mycket stress då jag söker jobb och min pojke ska börja förskolan. Stressar över ekonomin, nollad SGI och hur man ska pussla ihop det.

    Svar
    • 26 mars, 2018 kl. 18:35
      Permalink

      Ja men det ÄR ju svårt att bromsa. Dels att utmattningen smyger sig på så långsamt och sedan att vi har ett samhälle som inte är optimalt för balans.
      Hoppas att du ändå kan undvika att din nuvarande situation blir överväldigande. Sköt om dig!

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *