Hur ska man undvika återfall i utmattningssyndrom?

Under de senaste årens utmattningsresa har jag varit tvungen att trappa ned på all den här viljan jag har inom mig, att inse mina begränsningar. Efter ett tag blir en sådan som jag rätt rastlös. Och så fort jag känner mig lite mer alert är jag igång igen. Blir nästan manisk och ska uträtta så mycket, allt till 200 procent ungefär. När jag överdrivit något ett tag så blir jag plötsligt skittrött på det, hjärnan är helt kaputt och återfallet är ett faktum.

När man inte får några varningssignaler på utmattning

Varför är det så lätt att trilla dit igen? Det är som att det kommer smygande och man inte hinner med förrän det är för sent.

Jag läste ett intressant inlägg om återfall och det handlar om att adrenalinpåslaget är troligen så högt i dessa lägen att man tror att allt är frid och fröjd. Man får helt enkelt inga varningssignaler och då är det svårt att stoppa.

Sedan tar adrenalinet slut väldigt fort och då har man kanske redan förbrukat så mycket energi att man ligger minus på kontot? Jag vet inte. Hoppas att det kan komma mer forskning kring vad som händer när utmattade får sina återfall gång på gång.

Jag har ju inte lust att hålla på så här utan vill leva och utvecklas utan att ständigt spåra ur. Jag vet ju att det funkar när jag följer min plan. Planen handlar om att inte gå på känsla, att kunna pausa även när man ”får feeling” och allt känns på topp. Det kan verka tråkigt att följa rutiner på det sättet men det är helt nödvändigt. Hushålla och vara smart även om det känns trist tror jag är det bästa för att undvika återfall. Vad tror ni?

Dela!

4 Comments

  1. Ingela
    31 januari 2018
    Reply

    Ja hur i hela friden ska man göra!
    Jag känner mig i det närmaste desperat då jag åkt i diket en 3e (!) gång. Man tror ju liksom att man borde ha lärt sig nått vid det här laget… sen 2012… Den här gången beror det mycket på att jag satte ut min ssri och blev utförsäkrad. Jag hade ingen som helst insikt i hur stressad jag eg var över hotet från FK. Inte heller kunde jag summera symtom och se mönstren som varslade om ett bakslag. Nu när jag är efterklok så kan jag ju se och rexlektera över vad som hände i aug, sept, okt och slutligen i nov.
    Jag tror min enda chans att kunna påverka, det jag kan påverka, är precis som du skriver rutiner och livsregler. Vad jag behöver för att må bra men också vad jag inte behöver.
    Att förstå och acceptera. Vi lär oss ju hela tiden och måste våga tro att vi klarar av att bryta mönstren. Men jag tror också att vi måste acceptera att vi inte råder över allt i livet. Acceptera vår sårbarhet och ha förståelse för det vi då behöver utan att känna skuld och skam.

    • Camilla
      1 februari 2018
      Reply

      Åh, lider med dig! Försäkringskassan har knäckt många 🙁
      Bra reflektioner. Det finns saker vi kan påverka och sedan finns det saker vi behöver acceptera. Acceptans är en viktig nyckel till mer ro i själen. Och att rensa ut allt som vi inte behöver på riktigt.
      Ta hand om dig!!!

  2. A
    2 februari 2018
    Reply

    Jag är mitt i ett återfall. Jag kände det komma men omständigheter gjorde att jag inte riktigt hade tid att bromsa. Återhämtning är A och O för mig. Jag tycker det går lite upp och ned, vissa dagar känns det ganska bra och jag kan peppa mig själv och tänka: Att det här fixar jag! Andra dagar känns det bara sorgligt och orättvist. Jag längta så efter lugnet!

    • Camilla
      3 februari 2018
      Reply

      Ja, det är verkligen upp och ned!! Man får nog liksom vara sparsam med energin i förebyggande syfte. Annars tar man lätt ut för mycket på ”energikontot” och får lida för det senare. Jag tror att vi utmattade får lära oss att leva så. Det är helt enkelt inte meningen att vi ska kunna köra på som vi gjorde tidigare.
      Det ÄR sorgligt ibland men där klart att du fixar det 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *