Det är verkligen inte lätt att hålla sig på banan. Jag blir så trött. Inland tänker jag att utmattningssyndrom inte bara är ett sjukdomstillstånd, det är en personlighetsstörning. Eller ett beroende. För så fort jag inte är på min vakt så blir jag ”överengagerad” i saker och hamnar ur balans.

När det roliga tar energi

Jag vet vad jag måste göra, men så tar jag måendet för givet och tror att jag kan avvika från min plan utan att det ska straffa sig. Och så snurrar det igång och så plötsligt är jag inne i ett återfall. Japp, det är som att vara alkoholist nästan.

Det hinner ju inte gå lika långt numera märker jag. Jag känner snabbt när jag inte mår bra och behöver bromsa. Jag vill behålla det jag byggt upp. Så när jag börjar bli för trött och inte tycker saker är roliga längre, så har jag överdrivit mitt engagemang i något. Ofta i jobbet. Men det kan vara andra saker med, som plötsligt har tagit för mycket energi.

”Hinner inte meditera”

Innan jag tog tag i det här så var allt ett virrvarr när jag var ur balans. Det var som att jag stod i ett rum som var mitt liv och alla sladdar var urkopplade och låg i en röra på golvet. Jag visste inte var något började eller slutade.

Efter behandling och att ha tillåtit mig vara utmattad, har jag städat och strukturerat upp hyfsat i det där rummet. Har en plan som sagt. Den sitter uppe på min anslagstavla också.

Men som sagt, det är lätt att ta saker för givet. Som när min mindfulness-app påminner mig varje vardag klockan 7.50, det kommer då upp en avisering dom frågar ”Vill du meditera?”. Jag vet nämligen att meditation innan jobbet gör under för koncentration och produktivitet.

Men vad gör Camilla istället då när appen frågar om jag vill meditera? Jo, då är hon redan i färd med att kolla mail eller styra upp något annat. Såger ”nej, jag hinner inte” och swipe:ar (eller stavas det swajpar, kanske säger man sveper?) bort påminnelsen.

För sådan är hon när hon är engagerad i något. Det är svårt att göra saker lagom..

Så då tar vi väl och återgår till det som funkar. Igen. Jag ser klarare på saker nu och i det fär rummet där jag är utmattad sitter åtminstone några sladdar inkopplade…

 

4 thoughts on “Utmattningssyndrom och återfall

  1. Jag hatar mina återfall. Som en tornado eller jätte-våg sköljer återfallen över mig. Varje gång som det skenat iväg för mycket, då jag inte stannat upp och lyssnat på kroppen, när energin töms på två timmar. Eller på en halvtimme i värsta fall. Oron för hur långvarig sängperioden kommer att pågå.

    C.

    • Usch, det är så hemskt! Man blir så besviken varje gång. Jag tror man får hålla igen och hushålla oavsett hur pigg man är vissa stunder. Annars tar man ut för mycket i förskott och tröttheten kommer som en käftsmäll.
      Sköt om dig!

  2. Tack för att du skriver om detta!

    Jag känner så väl igen mig..
    Kraschade sommaren 2015 när jag hade sagt upp mig och bara skulle jobba klart de sista månaderna.. Det var inte som att gå in i en vägg utan jag bara föll rakt ner.. Huh..
    Nu har jag varit igång igen, och som du skrev, har återfall. Det första började i höstas. Blev uthyrd och ”knuffad” att ta en tjänst jag helst hade sluppit ta. Det verkade ändå intressant så jag tackade ja..
    Kollapsade hemma när jag insåg att jag inte fick i hop livet med småbarn, ny prestationsladdad situation och fylld av en besvikelse över mitt misslyckande över att inte kunna säga nej.. Men jag förlät mig själv.. Men lever på gränsen, som om det är ett beroende, ju mer engagerad jag blir glömmer jag bort tid, lunchdags etc.. Precis som du tänker jag ”Jag hinner inte gå på Mindfullness” det är bättre att göra färdigt och bli klar… Suck..

    • Så skönt att du förlät dig själv i alla fall, det blir liksom ÄNNU jobbigare om man dessutom ska vara besviken på sig själv pga återfallet.
      Det är ju vi som är engagerade, som lätt blir uppslukade och vill göra färdigt, som råkar ut för det här. Inte är vi sugna på att bromsa heller. Fast man behöver inte bromsa helt, bara försöka lära sig gasa smart.
      Btw, hoppar fortfarande över mindfulness. Fast jag vet att det gör så stor skillnad. Ska vi bara komma överens om att göra det, oavsett om vi ”hinner” eller inte? 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *