Det där med att psykisk ohälsa är så tabu fortfarande. Mycket tröttsamt. Att dessutom äta medicin för det är antagligen ännu mer ”skamfyllt”. Jag skiter i det. Jag började ta medicin hösten 2016 och det enda jag ångrar är att jag inte började tidigare.

För många år sedan hade jag rejäla sömnproblem och vaknade vid 3-4 på ”morgonen”, för tidigt att gå upp egentligen men jag kunde inte somna om. Till slut blev jag desperat och sökte läkare, man blir ju helt koko till slut av sömnbrist.

Ville inte ”laborera” med psyket

Han föreslog att jag skulle prova antidepressiva, eftersom mina slmnsvårigheter tydde på depression. Visst var jag väl inte på topp, men jag vägrade börja med sådant. Ville inte börja ”laborera med psyket” som jag uttryckte det då och i många år efter det.

Istället fick jag sömntabletter för att bryta mönstret och få lite vila. Att jag i mitt ”nu jävlar ska det sovas” tog maxdosen första kvällen och somnade som ett fyllo på golvet när jag varit på toa på natten, är en annan historia… Typ så här 🙂

Efter ett tag slutade jag med dem, tyckte att det var en läskig känsla i krpååen för att inte tala om hur lullig och slö man var dagen därpå.

Brist på serotonin

Jag har alltid varit tveksam till läkemedel överlag, vill knappt ta Alvedon när jag har huvudvärk. Antidepressiv medicin har jag varit extra skeptisk till, ansåg att det var bättre att ”ta itu” med sig själv. Vilket jag väl har gjort på sätt och vis, herrejösses vad jag har försökt. Men det är inte lätt att komma ur dåliga tankemönster.

Min utmattning, som utlöstes i början av 2008, späddes bara på medan jag försökte leva mitt liv mer än jag förmådde. Våren 2016 började jag bli riktigt trött och en kombination av flera faktorer gjorde att jag tappade orken och livslusten. I samma veva fick jag från flera håll höra bra argument för att börja ta medicin som höjer serotoninet. Långvarig stress gör att man får sänkta halter av detta hormon. Och varför inte tillsätta något som man uppenbarligen har brist på? Precis som när man har brist på vitaminer eller mineraler.

Sertralin – biverkningar första tiden

Jag bokade nästan motvilligt tid hos en läkare, men hade tur och fock en ödmjuk och lyhörd kvinnlig läkare (har råkat ut för en del manliga besserwissers tidigare) som skrev ut Sertralin. Och rekommenderade samtalskontakt, vilket blev den gruppbehandling jag skrivit om tidigare här.

Jag började på lägsta dosen, hade huvudvärk  första dagen och mådde illa till och från i ett par månader. Inte så att jag spydde eller så, bara ett molande illamående. Magen var överlag lite stökig men inte så farligt att jag inte tyckte det var värt det. Sedan går ju vissa upp i vikt av sådan här medicin pga ökad aptot. För mig blev det lite tvärtom eftersom jag var lite illamående, jag tappade aptiten en hel del i början.

Jag lände mig också väldigt off och avtrubbad första månaden. Men när jag började känna mig normal igen efter ca en månad, upptäckte jag framför allt att jag var SÅ LUGN.

Ork att börja förändra mig och mitt liv

Sertralin har ju en ångestdämpande effekt och är bra mot bland annat fobier eller katastroftankar. Det sista har jag verkligen märkt av. Jag har inte alls samma oro eller negativa tänk om framtiden. Jag har liksom mera ro att vara här och nu. Jag är överhuvudtaget inte kapabel att stressa lika mycket som tidigare, det går bara inte.

Jag säger inte att sådan här medicin är lösningen på allt eller att det är för alla. Men med facit i hand så borde jag ha börjat för längesedan. Antidepressiva ”botar” inte heller utmattning eftersom det är skilda diagnoser, dock kan man ha dessa i kombination. Man kan ju tappa fotfästet rejält av utmattningssyndrom.

Det här kallades ju ”lyckopiller” en gång i tiden, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att komma upp i normala mängder serotonin när man har haft brist under en tid. Och allt löser sig inte automatiskt så att man lever lycklig i alla sina dagar, bara för att man tar antidepressiv medicin. Däremot kan man få ro och kraft att börja omvärdera och förändra det man mår dåligt av.

Antidepressiv medicin gav mig ork

Detta inlägg har 33 kommentarer

  1. By Little Nea

    Jag känner lite som du beskrivit kring läkemedel överlag och drar ut på det (ofta för länge) innan jag ens tar en värktablett för huvudvärk, men däremot så är jag rätt övertygad om att vi behöver hjälp av läkemedel ibland. Det finns lägen när en knuff av medicin behövs för att få oss i rätt riktning. Därför kan inte jag säga till någon annan att de gör rätt eller fel i att ta eller inte ta medicin. Oavsett anledning. Tror att samhället behöver ta sig ett ödmjukhetspiller ibland och inse att vi alla är olika och att alla kan hamna i en situation där vi behöver hjälp… Tack för att du delar din berättelse 🙂

    1. Camilla

      Jag håller med totalt.
      Och det där med ödmjukhetspiller var bra, hehe 🙂 Politiker m fl skulle behöva ligga på en rejäkt hög dos…

    2. Mani

      Vad knoppen behöver är lugn och ro göra det man tycker är skönt,alla behöver känna sina känslor det är en del av livet.medicin de e klart får en att gå upp för att arbeta igen som en robot skulle aldrig i mitt liv ta det jag vill känna mina känslor och det får vara så mer tid att läka det är det viktigt meditation yoga samtal

      1. Camilla

        Det behöver man absolut och det är bra åtgärder. Jag kunde tyvärr inte få ro att göra något av det där alls innan jag fick medicin och blev mer stabil. Alla gör det de mår bäst av. Ta hand om dig!

  2. Erica

    Vilken dos tar du av sertralin?

    1. Camilla

      Jag ligger på 100 mg. Någon period har jag känt att det kunde varit bra med mer, men jag vet inte. Tycker det känns svårt att bedöma liksom.

  3. Shan

    Jag funderar starkt på att börja med medicin men undrar om det överhuvudtaget hjälper på saker som intryckskänsligheten? Visst känner jag mig nedstämd men det är mest över situationen i sig. Så fort jag har en bra dag med mindre fysiska besvär så mår jag bra och älskar livet (typ)..

    1. Camilla

      Jag tror att det fungerar så olika på olika människor. Jag upplever inte att det minskat känsligheten för intryck dock. Däremot har den fungerat ångestdämpande och lite ”avtrubbande”, så att jag inte får lika djupa svackor.
      Jag tror det viktigaste är att skapa sig ett hållbart liv, där man begränsar mängden intryck efter vad man känner att man tål. Samt att du spar på energin även de dagar du känner att du har ork, då minskar du risken för att ”göra för mycket” och få bakslag.

  4. Christopher

    Hej och tack!

    Jag gick under lång tid med utmattning och panikångest och vägrade medicinera. Dock ”tog jag slut” helt till slut och började med citalopram. Funkade som stöd att läka. Slutade hastigt och (o)lustigt med denna allt för tidigt pga min egen otålighet. Äter nu cymbalta och det funkar bättre. Vissa dagar hatar jag att jag behöver medicin, men det är faktiskt bland det bästa jag gjort. Så alla ni som skallar huvudet blodigt (bildligt… :-)) pga en trött hjärna på olika sätt kan jag verkligen rekommendera att vara öppna för att testa av läkare rekommenderad medicin och terapi. Ta hjälpmedel på allvar!!! Jag ser fram emot den dagen jag klarar mig utan mina dagliga piller. Dock har jag slutat skynda mig dit…

    Hoppas att någon får nytta av alla berättelser, inklusive min egen, om psykiskt ohälsa. Tillfrisknande kan som för mig ta tid, och det går ibland frustrerande långsamt till det bättre över tid. Men det blir bättre!!! Jag har tagit mig upp ur träsket och har inte bara näsan över vattenytan längre. Kram till er alla

    1. Camilla

      Tack så mycket för att du delar med dig Ja, det är verkligen värt att överväga medicin. Det kan verkligen ge det stöd som behövs för att orka ta tag i det man behöver förändra. Mottaglig för det som behövs för läkning.

    2. Josefine

      Tack för att ni skriver om detta! Har själv kämpat med utmattning i flera år och har nu kommit till en gräns även för mig. Har testat allt och alltid sagt nej till medicin trots att flera läkare insisterat på esitalopram. Ska till läkaren imorgon och har bestämt mig för att våga testa trots att jag är skiträdd för biverkningar mm. Önskar just nu att jag kunde snabbspola in i framtiden för att veta hur det kommer gå kram

      1. Camilla

        Tack för din respons och vad bra att du ändå tar steget nu! Jag var helt emot medicin i flera år men nu är jag SÅ glad att jag vågade testa. Visst kände man sig konstig första veckorna och för mig har magen blivit lite stökigare, men det är värt det. Sen sker det ju verkligen inga mirakel, men de är till stor hjälp. Hoppas du får en sort som är rätt för dig, ge det lite tid och var snäll mot dig själv 🙂

      2. Lena Karlsson

        Jag försökte i 20 år att fixa mig upp ur en gruppkänsla som ofta kom över mig. Det blev som ett nytt liv efter jag började med sertralin. Jämnare mellan topparna men ffa inte dalarna längre. Slutat några gånger o tänkt att jag nog inte behöver dom längre. Men alltid börjat igen och nu har jaf accepterat att jag faktiskt behöver dom.

        1. Camilla

          Jag förstår vad du menar och vad fint att det fungerat för dig! Jag känner också att jag behöber dem, att sluta har jag faktiskt inte funderat på alls.

  5. Marian

    Hej
    Hjälper mig mycket att läsa hur man kan hamna i sitt liv. Också en slags tröst. Jag själv har sedan 8 månader haft alla de symtom som skrivits om och har nu gått in i en fas där jag måste acceptera att det handlar om att något kraschat i mitt inre men med yttre symtom. Min doktor har gett mig en antidepressiv medicin som heter Escipalotram. 5mg. Någon som har erfarenhet av den medicinen?

    1. Camilla

      Hej! Tack för din kommentar! Det kan vara tufft att acceptera men när man väl gjort det och kanske börjar ändra lite i synen på sig själv och sin tillvaro, är det ganska skönt. Jag själv har inte haft den medicinen, men hoppas den kommer funka bra för dig. Sköt om dig nu!

  6. Fredrik

    Hej Camilla!
    Jag går också på sertralin sedan ett par månader nu. Hade ungefär samma symptom som dig i början och går nu på 100 mg. Jag mådde bättre redan efter 2 veckor och är överlag nöjd med resultatet. Nej ”lycklig” har jag inte blivit, men det gör att jag inte blir lika berörd av sånt jag annars hade rasat ihop över. Tycker också det är svårt att avgöra om jag borde höja dosen eller inte. Min depression är väl en blandning av min personlighet och en intensiv livssituation med dålig ekonomi och småbarnsliv. Ska börja gå i terapi också. Jag har också varit lite av en motståndare till vården. Lite stereotypt manligt sådär, ”man ska klara sig själv”. Oerhört dumt! Men när jag började få tryck över bröstet och var tvungen att lämna rummet på grund av höga ljud kände jag att det nog var bäst att kolla upp det. Medicinen löste det mest kritiska på en gång så det kan verkligen fungera om man får rätt medicin. 🙂

    1. Camilla

      Hej Fredrik och tack för din kommentar! Så glad jag blir att du blivit hjälpt! Medicin är kanske inte för alla men det hjälper definitivt många. Visst är det svårt att erkänna att man inte klarar allt själv, men så jäkla skönt när man äntligen släpper den där inställningen. Hoppas att du även får ut något bra av terapin. Ta hand om dig!

  7. Anders

    Hej Camilla äter du ännu och isf hur mår du?

    1. Camilla

      Hej! Ja, det gör jag och det funkar utmärkt. Mår helt ok och känner mig lugn 🙂

      1. Anders

        Hej igen är rädd för att börja mest för att ja hört att sexlusten blir noll, dina erfarenheter?och tycker du man ska ge det en chans /kram

        1. Camilla

          Hej! Ja, det kan ju vara ett dilemma. Jag tycker ändå du ska ge det en chans om du i övrigt skulle bli hjälpt av det. Prata med din läkare om din oro, kanske är det beroende på vilken sort eller dos? Eventuellt kan man få testa några sorter.
          Eftersom jag mådde så dåligt så var min sexlust redan i princip obefintlig men jag upplever inte heller att det blivit ännu värre. Hoppas du hittar något som får dig att må bättre!

  8. Ida

    Hej!
    Tack för ditt inlägg. Jag har varit sjuk i utmattning sen 4,5 år. Yrsel, magont, ständigt illamående, en mage som är i tumult osv osv. Har fått ångestproblematik och ocd under den här tiden. Sagt nej till medicin tidigare men nu kände jag att jag behövde prova. Började äta sertralin i onsdags, känner inga biverkningar på min lilla dos nu. Trötthet, yrsel och förvirring är som vanligt. Hursomhelst, skulle söka på insättningssymtom (varför man googlar vet jag inte ). Hittade ditt inlägg och kände att det var så himla skönt att läsa Känner igen mig i din text. Ville bara säga det

    1. Camilla

      Hej! Tack för att du skriver och delar med dig. Vad skönt ändå att du inte märkt några biverkningar och hoppas att du kommer bli hjälpt av medicinen!

  9. Emma

    Hej! Mitt namn är Emma och är 28 år. Jag började må konstigt i höstas.. yrsel, illamående, brutal huvudvärk och tryck, ljud och ljuskänslig. Förstod verkligen inte vad som var fel och var till läkaren.. fina prover, gjorde magnetröntgen och den va också bra.. sen i december har jag mått så jävla dåligt. Det är som att mitt huvud är avstängt.. jag ser saker men kan inte ta in det. Har en äcklig känsla i hela kroppen som inte går att få bort, mycket huvudvärk och känner också overklighetskänslor.. blivit främmande i mig själv t om. Många tror jag är utmattad men det har tagit lite väl lång tid med vården och har typ börjat om för min läkare verkade ge upp och menar på han kan inte behandla något om han inte hittar något. Jag har fått mycket mörka tankar och känner det skulle va lättare att va död. Men har så många jag älskar och inte vill lämna.. jag älskar livet, förstår inte vad det är som händer eller hänt. Någon som känner igen sig..? Min kompis tycker jag ska ge antidepp en chans, äter mirtazapin just nu men mest för att göra så jag sover. Jag mår som bäst när jag tagit min sömntablett. Då är jag lugn och min flimmersyn blir bättre. Men tyvärr så vaknar man igen och mår dåligt. Är det någon som känner igen sig..? Låter det rimligt att jag blivit utmattad..? Som vanligt tycker inte jag själv att jag varit med om något för jobbigt eller så men klart jag stressat. Allt tar sån himla tid inom vården… hinner bryta ihop hemma flera gånger per dag. Bor hos mina föräldrar och tycker så synd om dem. Vill inte de ska behöva va med om detta. Åh jag hoppas det här går att ta sig ur… vill bara få leva och må bra i mig själv ❤️

    1. Camilla

      Hej Emma! Åh vad tufft det låter, särskilt när läkaren inte hittar något att behandla heller. Utmattning kan ju ta sig många uttryck och vara svårt för dem att diagnosticera. Har du fått prata med någon psykolog eller liknande? Det var först när jag träffade psykolog som hon fastställde att jag var utmattad. Jag funderar även på hur du har det med minne, koncentration mm. Drar ett mail till dig strax. Kram!

    2. Lisa

      Hej Emma! Trillade in här och vill bara säga att jag känner igen mig SÅ mycket i det du skriver. För mig började det med extrem yrsel och en overklighetskänsla som aldrig försvann. Med tiden började jag också må illa men skyllde det på yrseln, att jag blev ”åksjuk”. Jag träffade också flera läkare, tog massvis med prover och gjorde magnetröntgen men det gav givetvis inget. Jag träffade en psykiatiker och fick diagnosen ”funktionell yrsel”. Funktionell yrsel medicineras med SSRI preparat så jag påbörjade en dos escitalopram men fick extrema biverkningar så jag slutade. Mitt i allt detta började jag själv faktiskt fundera på utmattning trots att jag egentligen inte alls kände mig stressad, jag jag haft en tuff tid 1-1.5 år tillbaka men tyckte inte det var SÅ farligt samt att jag började må dåligt så pass långt senare att det inte kunde vara en utmattning. Jag blev bara mer och mer känslig för allt, tappade aptiten, yrseln gungade på, kunde inte koncentrera mig alls, blev väldigt ljud och ljuskänslig och fick extrem huvudvärk. Det visade sig såklart vara en utmattning! Jag går idag på stressrehab och började precis insättning av sertralin. Har aldrig känt mig deprimerad eller haft speciellt mycket ångest så var också väldigt emot det från början, men det sägs hjälpa mycket mot yrseln så jag hoppas det går över snart. Äter också mirtazapin för sömnen.

      Jag är 25 år och har också bott hos mina föräldrar stundvis under denna period, nu mår jag faktiskt lite bättre tack vare rehabiliteringen och alla tips jag fått med mig där ifrån. Jag hade skitsvårt att både inse och acceptera utmattningen men jag kan lova dig att symtomen lugnar ner sig av bara insikten!

      Jag träffade både läkare och psykologer men ingen bedömde mig i de stadiet som utmattad. Jag skickade in en egen remiss till en stress-rehab när jag haft yrseln och illamåendet i typ 8 månader, när jag kom dit och fick fulla bedömningen (Läkare, psykolog och fysioterapeut gör en samlad bedömning) så föll allt på plats.

      KRAM! Det blir bättre <3

      1. Camilla

        Tack för att du delar med dig! Kram!

  10. Sara

    Hej! Det är så skönt läsa om era historier då jag själv mår väldigt dåligt över min nuvarande situation. När jag läser om Emmas historia så kan jag säga att jag är nästan i exakt samma situation. Jag (29år) började i somras bli väldigt trött och få utslag i ansiktet och ner mot bröstet. Började få svårigheter med andning och allt tyngre vara ute i bland folksamlingar. Min puls skenade iväg mer och mer och i September så åkte jag in på akuten då jag vaknade med sådan frossa och behövde spy. Kunde inte ta mig i väg själv, utan fick hjälp av personal på hotellet jag bodde på just den natten. Efter det brakade det lös totalt och bodde hos mina föräldrar i ca.6 månader innan jag kände att jag kunde försöka bo hemma hos mig (som tur är bor jag bara ett kvarter från mina föräldrar, så nära till hjälp). Jag rasade 7kg (väldigt liten från början, så 7kg är väldigt mycket för min kropp), illamående, kunde inte äta, huvudvärk, svårt med andning, yrsel, domningar, smärta i hela ryggen, en puls som är alldeles för hög och känsla av att hjärtat vill slå sig ut, overklighetskänsla, en (som min kurator säger) ångestkramp i hela kroppen som aldrig släpper och mycket mycket fler symtom. Varit på sjukt många undersökningar, men tack och lov har jag en läkare som vägrar släppa taget och verkligen kämpar för att få något svar, men visst tar det tid. Kuratorn säger sig dock inte bli förvånad om det skulle handla om utmattningsdepression. Det har nu gått 8 månader sedan jag åkte in första gångerna på akuten och fortfarande långt ifrån bra och de dagar som är lite bättre är de dagar jag verkligen försöker ta åt mig av all positiv energi för att orka. Jag som många är skeptisk till medicin, men närmar mig känslan att jag kanske måste ge det ett försök. Mår jag inte bättre av det så vet jag ju det efteråt och mår jag bättre, får lättare att ta mig framåt och känner att det hjälper så skulle det ju bara vara plus. Så tacksam höra lite positiva ord samtidigt som det gör ont att folk ska behöva må såhär. Ni är verkligen kämpar!

    1. Camilla

      Tack för din respons! Så jobbigt det låter. Jag vet ju inte vad som utlöst din situation, men medicin kan ta bort de värsta djupa svackorna plus att den dämpar ångest (iaf sertralin som jag använder). Då kan man få mer kraft att ändra på det som orsakat utmattningen, om det är det du har. Hoppas du kan hitta en bra lösning för dig!Kram!

Lämna ett svar

Stäng meny