Det där med att psykisk ohälsa är så tabu fortfarande. Mycket tröttsamt. Att dessutom äta medicin för det är antagligen ännu mer ”skamfyllt”. Jag skiter i det. Jag började ta medicin hösten 2016 och det enda jag ångrar är att jag inte började tidigare.
För många år sedan hade jag rejäla sömnproblem och vaknade vid 3-4 på ”morgonen”, för tidigt att gå upp egentligen men jag kunde inte somna om. Till slut blev jag desperat och sökte läkare, man blir ju helt koko till slut av sömnbrist.
Ville inte ”laborera” med psyket
Han föreslog att jag skulle prova antidepressiva, eftersom mina slmnsvårigheter tydde på depression. Visst var jag väl inte på topp, men jag vägrade börja med sådant. Ville inte börja ”laborera med psyket” som jag uttryckte det då och i många år efter det.
Istället fick jag sömntabletter för att bryta mönstret och få lite vila. Att jag i mitt ”nu jävlar ska det sovas” tog maxdosen första kvällen och somnade som ett fyllo på golvet när jag varit på toa på natten, är en annan historia…
Efter ett tag slutade jag med dem, tyckte att det var en läskig känsla i krpååen för att inte tala om hur lullig och slö man var dagen därpå.
Brist på serotonin
Jag har alltid varit tveksam till läkemedel överlag, vill knappt ta Alvedon när jag har huvudvärk. Antidepressiv medicin har jag varit extra skeptisk till, ansåg att det var bättre att ”ta itu” med sig själv. Vilket jag väl har gjort på sätt och vis, herrejösses vad jag har försökt. Men det är inte lätt att komma ur dåliga tankemönster.
Min utmattning, som utlöstes i början av 2008, späddes bara på medan jag försökte leva mitt liv mer än jag förmådde. Våren 2016 började jag bli riktigt trött och en kombination av flera faktorer gjorde att jag tappade orken och livslusten. I samma veva fick jag från flera håll höra bra argument för att börja ta medicin som höjer serotoninet. Långvarig stress gör att man får sänkta halter av detta hormon. Och varför inte tillsätta något som man uppenbarligen har brist på? Precis som när man har brist på vitaminer eller mineraler.
Sertralin – biverkningar första tiden
Jag bokade nästan motvilligt tid hos en läkare, men hade tur och fock en ödmjuk och lyhörd kvinnlig läkare (har råkat ut för en del manliga besserwissers tidigare) som skrev ut Sertralin. Och rekommenderade samtalskontakt, vilket blev den gruppbehandling jag skrivit om tidigare här.
Jag började på lägsta dosen, hade huvudvärk första dagen och mådde illa till och från i ett par månader. Inte så att jag spydde eller så, bara ett molande illamående. Magen var överlag lite stökig men inte så farligt att jag inte tyckte det var värt det. Sedan går ju vissa upp i vikt av sådan här medicin pga ökad aptot. För mig blev det lite tvärtom eftersom jag var lite illamående, jag tappade aptiten en hel del i början.
Jag lände mig också väldigt off och avtrubbad första månaden. Men när jag började känna mig normal igen efter ca en månad, upptäckte jag framför allt att jag var SÅ LUGN.
Ork att börja förändra mig och mitt liv
Sertralin har ju en ångestdämpande effekt och är bra mot bland annat fobier eller katastroftankar. Det sista har jag verkligen märkt av. Jag har inte alls samma oro eller negativa tänk om framtiden. Jag har liksom mera ro att vara här och nu. Jag är överhuvudtaget inte kapabel att stressa lika mycket som tidigare, det går bara inte.
Jag säger inte att sådan här medicin är lösningen på allt eller att det är för alla. Men med facit i hand så borde jag ha börjat för längesedan. Antidepressiva ”botar” inte heller utmattning eftersom det är skilda diagnoser, dock kan man ha dessa i kombination. Man kan ju tappa fotfästet rejält av utmattningssyndrom.
Det här kallades ju ”lyckopiller” en gång i tiden, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att komma upp i normala mängder serotonin när man har haft brist under en tid. Och allt löser sig inte automatiskt så att man lever lycklig i alla sina dagar, bara för att man tar antidepressiv medicin. Däremot kan man få ro och kraft att börja omvärdera och förändra det man mår dåligt av.
Lämna ett svar