Antidepressiv medicin gav mig ork

Det där med att psykisk ohälsa är så tabu fortfarande. Mycket tröttsamt. Att dessutom äta medicin för det är antagligen ännu mer ”skamfyllt”. Jag skiter i det. Jag började ta medicin hösten 2016 och det enda jag ångrar är att jag inte började tidigare.

För många år sedan hade jag rejäla sömnproblem och vaknade vid 3-4 på ”morgonen”, för tidigt att gå upp egentligen men jag kunde inte somna om. Till slut blev jag desperat och sökte läkare, man blir ju helt koko till slut av sömnbrist.

Ville inte ”laborera” med psyket

Han föreslog att jag skulle prova antidepressiva, eftersom mina slmnsvårigheter tydde på depression. Visst var jag väl inte på topp, men jag vägrade börja med sådant. Ville inte börja ”laborera med psyket” som jag uttryckte det då och i många år efter det.

Istället fick jag sömntabletter för att bryta mönstret och få lite vila. Att jag i mitt ”nu jävlar ska det sovas” tog maxdosen första kvällen och somnade som ett fyllo på golvet när jag varit på toa på natten, är en annan historia… Typ så här 🙂

Efter ett tag slutade jag med dem, tyckte att det var en läskig känsla i krpååen för att inte tala om hur lullig och slö man var dagen därpå.

Brist på serotonin

Jag har alltid varit tveksam till läkemedel överlag, vill knappt ta Alvedon när jag har huvudvärk. Antidepressiv medicin har jag varit extra skeptisk till, ansåg att det var bätre att ”ta itu” med sig själv. Vilket jag väl har gjort på sätt och vis, herrejösses vad jag har försökt. Men det är inte ltt att komma ur dåliga tankemönster.

Min utmattning, som utlöstes i början av 2008, späddes bara på medan jag försökte leva mitt liv mer än jag förmådde. Våren 2016 började jag bli riktigt trött och en kombination av flera faktorer gjorde att jag tappade orken och livslusten. I samma veva fick jag från flera håll höra bra argument för att börja ta medicin som höjer serotoninet. Långvarig stress gör att man får sänkta halter av detta hormon. Och varför inte tillsätta något som man uppenbarligen har brist på? Precis som när man har brist på vitaminer eller mineraler.

Sertralin – biverkningar första tiden

Jag bokade nästan motvilligt tid hos en läkare, men hade tur och fock en ödmjuk och lyhörd kvinnlig läkare (har råkat ut för en del manliga besserwissers tidigare) som skrev ut Sertralin. Och rekommenderade samtalskontakt, vilket blev den gruppbehandling jag skrivit om tidigare här.

Jag började på lägsta dosen, hade huvudvärk  första dagen och mådde illa till och från i ett par månader. Inte så att jag spydde eller så, bara ett molande illamående. Magen var överlag lite stökig men inte så farligt att jag inte tyckte det var värt det. Sedan går ju vissa upp i vikt av sådan här medicin pga ökad aptot. För mig blev det lite tvärtom eftersom jag var lite illamående, jag tappade aptiten en hel del i början.

Jag lände mig också väldigt off och avtrubbad första månaden. Men när jag började känna mig normal igen efter ca en månad, upptäckte jag framför allt att jag var SÅ LUGN.

Ork att börja förändra mig och mitt liv

Sertralin har ju en ångestdämpande effekt och är bra not bland annat fobier eller katastroftankar. Det sista har jag verkligen märkt av. Jag har inte alls samma oro eller negativa tänk om framtiden. Jag har liksom mera ro att vara här och nu. Jag är överhuvudtaget inte kapabel att stressa lika mycket som tidigare, det går bara inte.

Jag säger inte att sådan här medicin är lösningen på allt eller att det är för alla. Men med facit i hand så borde jag ha börjat för längesedan. Det här kallades ju ”lyckopiller” en gång i tiden, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att komma upp i normala mängder serotonin när man har haft brist under en tid. Och allt löser sig inte automatiskt så att man lever lycklig i alla sina dagar, bara aflr att man tar antidepressiv medicin. Däremot kan man få ro och kraft att börja omvärdera och förändra det man mår dåligt av.

 

8 reaktioner till “Antidepressiv medicin gav mig ork

  • 26 februari, 2017 kl. 10:50
    Permalink

    Jag känner lite som du beskrivit kring läkemedel överlag och drar ut på det (ofta för länge) innan jag ens tar en värktablett för huvudvärk, men däremot så är jag rätt övertygad om att vi behöver hjälp av läkemedel ibland. Det finns lägen när en knuff av medicin behövs för att få oss i rätt riktning. Därför kan inte jag säga till någon annan att de gör rätt eller fel i att ta eller inte ta medicin. Oavsett anledning. Tror att samhället behöver ta sig ett ödmjukhetspiller ibland och inse att vi alla är olika och att alla kan hamna i en situation där vi behöver hjälp… Tack för att du delar din berättelse 🙂

    Svar
    • 26 februari, 2017 kl. 11:18
      Permalink

      Jag håller med totalt.
      Och det där med ödmjukhetspiller var bra, hehe 🙂 Politiker m fl skulle behöva ligga på en rejäkt hög dos…

      Svar
  • 28 februari, 2017 kl. 20:44
    Permalink

    Vilken dos tar du av sertralin?

    Svar
    • 1 mars, 2017 kl. 04:30
      Permalink

      Jag ligger på 100 mg. Någon period har jag känt att det kunde varit bra med mer, men jag vet inte. Tycker det känns svårt att bedöma liksom.

      Svar
  • 7 augusti, 2018 kl. 17:10
    Permalink

    Jag funderar starkt på att börja med medicin men undrar om det överhuvudtaget hjälper på saker som intryckskänsligheten? Visst känner jag mig nedstämd men det är mest över situationen i sig. Så fort jag har en bra dag med mindre fysiska besvär så mår jag bra och älskar livet (typ)..

    Svar
    • 7 augusti, 2018 kl. 18:45
      Permalink

      Jag tror att det fungerar så olika på olika människor. Jag upplever inte att det minskat känsligheten för intryck dock. Däremot har den fungerat ångestdämpande och lite ”avtrubbande”, så att jag inte får lika djupa svackor.
      Jag tror det viktigaste är att skapa sig ett hållbart liv, där man begränsar mängden intryck efter vad man känner att man tål. Samt att du spar på energin även de dagar du känner att du har ork, då minskar du risken för att ”göra för mycket” och få bakslag.

      Svar
  • 2 december, 2018 kl. 22:38
    Permalink

    Hej och tack!

    Jag gick under lång tid med utmattning och panikångest och vägrade medicinera. Dock ”tog jag slut” helt till slut och började med citalopram. Funkade som stöd att läka. Slutade hastigt och (o)lustigt med denna allt för tidigt pga min egen otålighet. Äter nu cymbalta och det funkar bättre. Vissa dagar hatar jag att jag behöver medicin, men det är faktiskt bland det bästa jag gjort. Så alla ni som skallar huvudet blodigt (bildligt… :-)) pga en trött hjärna på olika sätt kan jag verkligen rekommendera att vara öppna för att testa av läkare rekommenderad medicin och terapi. Ta hjälpmedel på allvar!!! Jag ser fram emot den dagen jag klarar mig utan mina dagliga piller. Dock har jag slutat skynda mig dit…

    Hoppas att någon får nytta av alla berättelser, inklusive min egen, om psykiskt ohälsa. Tillfrisknande kan som för mig ta tid, och det går ibland frustrerande långsamt till det bättre över tid. Men det blir bättre!!! Jag har tagit mig upp ur träsket och har inte bara näsan över vattenytan längre. Kram till er alla

    Svar
    • 3 december, 2018 kl. 06:57
      Permalink

      Tack så mycket för att du delar med dig Ja, det är verkligen värt att överväga medicin. Det kan verkligen ge det stöd som behövs för att orka ta tag i det man behöver förändra. Mottaglig för det som behövs för läkning.

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *