Det har varit lite tyst här och det är väl för att jag inte har så mycket att säga, inte heller orken att formulera mig. Det har varit mycket nu helt enkelt.
Sociala medier har jag inte heller pallat på ett tag och ibland kan det liksom stå mig upp i halsen, det här att sitta och servera världen valda delar av sig själv och vänta på likes. Och ibland älskar jag det. Allting är ju liksom inte svart eller vitt heller 😉
Läskigt lätt att få återfall i utmattning
Jag har tänkt lite på det här varför jag och många andra åker på bakslag i utmattningen gång på gång. Eller varför man blev så utmattad överhuvudtaget utan att sätta stopp innan.
Alla säger att man ska lyssna på sin kropp eller på signalerna. Men alltså – vilka jävla signaler? Förvisso kan jag numera identifiera signaler som tyder på utmattning. Man lär sig ju efter hand väldigt mycket om sig själv och även vad man bör göra åt det.
Det blir normalt att stressa och vara trött hela tiden
Men jag ska berätta en sak: Det är inte som att man får upp en blinkande varningslampa eller skylt med texten ”varning för utbrändhet” framför ögonen när man drivit sig själv för hårt. Utmattningssyndrom smyger sig på. Även om förmågor och allmäntillstånd försämras, så är det en långdragen process där en försämring ofta normaliseras. Man kanske skyller på andra saker. Det är inte lätt att veta vad som är vad.
Även det stressade tempot blir normalt. Allt ska gå i 200 blås och man har liksom höjt ribban för hur mycket man ska hinna med och hur snabbt det ska gå.
När man brinner för något är det svårt att hålla tillbaka
En annan aspekt är att det inte nödvändigtvis behöver vara tråkiga och jobbiga saker som stressar en. Det är ju vanligast bland väldigt engagerade personer som brinner för saker att bli utbrända. Jag är en av dem och hur lätt är det att göra lagom när man tycker något är jätteroligt och viktigt? Inte särskilt.
En uttröttad hjärna kan inte heller tänka klart och man kanske har distanserat sig från verkligheten, ni vet så där som man gör när man aldrig är närvarande i nuet utan har kopplat på autopiloten. När tillvaron till slut bara går ut på att överleva och få gjort allt man måste göra. Både riktiga måsten och mer egna diffusa och invanda måsten.
Känner du igen dig?
Lämna ett svar