Det som känts allra svårast och tyngst är att jag tappade bort mig själv som person, med allt vad det innebär av känslor,intressen, egenskaper och drömmar bland annat. Jag kände inte igen mig själv och det var så sorgligt och smärtsamt.

Tappade bort mig själv totalt

I många år kämpade jag med att uppbåda intresse för saker men jag var alldeles tom och likgiltig. Jag hade fastnat i ett tillstånd som var som ett vakuum och det gick inte att krysta fram det som en gång varit jag. Inte förrän jag kapitulerade och erkände att jag inte orkade hålla masken mer och behövde hjälp.

När jag läste denna artikel blev jag påmind om just detta. De fysiska symptomen eller nedsatta kognitiva förmågorna (minne, koncentration etc) har inte varit värst. Utan att jag tappade bort mig själv samt att jag inte orkade med folk och tappade kontakten med en del vänner. Citat ur artikeln från Ann-Kristin Eriksson, religionsvetare och universitetsadjunkt vid högskolan i Gävle:

Utmattningssyndrom är ett mycket allvarligt psykiskt tillstånd som effektivt slår livets grundläggande fundament i bitar, hävdar Ann-Kristin Eriksson. Det är inte bara de relationer och sammanhang som familj, arbete och vänner tillhandahåller som den drabbade förlorar:

– Ofta förlorar man till och med relationen till sig själv! Man har försökt uppfylla så många roller och krav att man distanserat sig från sitt eget jag. Därför blir också de existentiella frågorna ”vem är jag”, ”vad är viktigt för mig”, ”vad är meningen” ett sätt att återknyta till den livskraft man förlorat,

Jag tränade och deffade bort min själ

Alla utmattade har ju så olika skäl till sin sjukdom och blir sjuka på olika sätt, även om man får ganska lika symptom. Det är inte heller bara ett skäl till att man blir sjuk utan oftast mer komplext än att man ”haft mycket att göra”.

En stor del av det som tog kål på min livsglädje var tyvärr ”the fitness lifestyle”. Jag som aldrig kan göra saker lagom, tyckte ju det var så kul att styrketräna att jag givetvis ville tävla också. Den längre versionen berättar jag en annan gång, men hård träning i kombination med hård diet, pendlande till jobb och övrigt livspussel gjorde att jag efter första tävlingen 2007 var utmattad. Men jag körde på med en tävling till några år senare och hela tillvaron var uppstyrd runt träning, mat och allt som skulle vara optimalt för att bygga muskler.

Så en stor del av min läkning, som fortfarande pågår, har varit att släppa taget om det där. Att träna för ett visst utseende motiverar mig inte längre. Jag tränar ca 4 ggr/vecka nu i mån av ork och det handlar om att ha en stark kropp och må bra. Men det har varit en lång väg att ta bort alla måsten och all ”optinoja” kring detta.

Jag menar inte att jag äter skräp och godis i tid och otid, för mig är inte det heller att ha ”ett sunt förhållningssätt”. Jag vill göra det som stärker mig, både när det gäller träna och äta.

När jag startade den här bloggen tänkte jag ju att den ska ha en positiv anda, vara inspirerande och motiverande. Men vi måste kunna  lufta det svåra också, det som gör ont. Vi behöver känna att vi inte är ensamma om smärtan. Jag jobbar fortfarande på att hitta mig själv och må bra. Att tappa fotfästet totalt har varit det värsta med att ha utmattningssyndrom, men nu går det åtminstone åt rätt håll 🙂

3 thoughts on “Tappa meningen med livet vanligt vid utmattning

    • Då är vi lika gamla för övrigt.
      Tycker det har varit det värsta med utmattningen, att ha tappat allt och inte känna igen sig själv. Men jag kan trösta dig med att efter ett år av insikter och förändringar av vad som stressat mig, så börjar jag hitta tillbaka igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *