Intervjun: ”En morgon i januari tog det tvärstopp”

För Christina hade ekorrhjulet snurrat på för snabbt och för länge utan tillräcklig återhämtning. Både på jobbet och privat, där barn skulle lämnas och hämtas, pendling till och från jobb, middagar som skulle handlas och lagas. Tröttheten och kognitiva problem smög sig på allt mer tills det en morgon bara tog stopp när hon skulle gå till bussen. Läs Christinas berättelse!

Hur och när märkte du att något var fel?

-Jag tror inte jag direkt märkte av något mer än konstant trötthet och att jag var väldigt lättirriterad hemmavid. Ekorrhjulet snurrade på som vanligt med lämningar, jobb och hämtningar, middagar, nattning och sömn.

-En morgon i januari 2018 tog det bara tvärstopp. Fullt påklädd och redo att ge mig ut i vintermorgonen så kunde jag inte förmå mig att låsa upp dörren och gå iväg till bussen. Då hade jag veckan innan vid ett tillfälle öppnat kylskåpet för att ställa in perkolatorn med nybryggt kaffe. Jag hade även varit på Ica och handlat, i kassan hade jag stoppat in kortet i kortläsaren, slagit koden och sedan dragit ut kortet igen så köpet avbröts och jag reflekterade inte ens över det förrän killen i kassan påtalade det. Där började jag nog inse att något inte riktigt var som det skulle men jag förstod inte riktigt allvaret.

Vilka symptom har du känt av?

-De allra flesta man kan ha, både kognitiva och fysiska. Framför allt en gräslig massiv trötthet, både fysiskt och psykiskt. Hjärndimma, tankspriddhet, glömska, en oerhörd trögtänkthet, svårt att hålla fokus i samtal, inte orkat läsa längre texter då jag inte hade mental ork till läsförståelse, inte orkat se på teve, inte orkat prata med folk.

-Orkade inte lyssna på radio eller lyssna på musik under en lång period. Ljudkänslighet, ljuskänslighet, intryckskänslighet överlag för alla former av stimuli. Att vistas i trafikmiljöer var fruktansvärt, det var alldeles för många oberäkneliga intryck och faktorer och då kör jag inte ens bil utan promenerar. Skolvägen med skolbarn var en mardröm då barnen gapade och skrek och liksom inte gick utan skuttade, hoppade, sprang och agerade oförutsägbart.

”Även ljudkänslighet, ljuskänslighet, intryckskänslighet överlag för alla former av stimuli.

-Jag var (och är) än mer stresskänslig, jag klarade inte av tidspress eller krav över huvud taget i början. Uselt tålamod. Humörsvängningar, det växlade från raseri till förtvivlan på nolltid och jag hade själv svårt att hänga med i att hantera dessa svängningar som gjorde att jag blev tröttare och ledsen över hur jag betett mig mot andra och även mot mig själv. Gräsligt varierande ork över dagen, från timme till timme. Jag kanske tänkt städa men fick sluta efter halva köket eller halva vardagsrummet för jag orkade inte fortsätta.

-Svårt att varva ner för natten men när jag väl lagt mig och djupandats enligt någon metod jag hittat på internet och som det sas att amerikanska militärer använder sig av så kunde jag faktiskt sova. Och jag sov oftast flera timmar i sträck utan att vakna upp och det var välbehövligt. Inget ”hjärnfilter”, alla intryck gick rakt in och jag hade fullt upp att hantera och sortera dem.

-Rent fysiskt huvudvärk, diffus muskel- och ledvärk, generell kroppsvärk, globuskänsla, magen i obalans, pirrningar i ansiktet framför allt runt munnen, pirrningar och domningar ut i armar och händer. Tinnitus. Andnöd, tryck över bröstet. Hjärtklappningar, arytmier. Yrsel.

Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp?

-Jag sökte läkare för att få sjukskrivning en vecka efter den där morgonen det tog tvärstopp vid ytterdörren. Läkaren klassade det då som en lindrig depression och jag gick sjukskriven i varierande men successivt minskande grad under hela det året. Först ett år senare fick jag kontakt med annan instans och därmed min utmattningsdiagnos. Det hade inte gått att öka upp till heltid som jag hoppats på, vilket jag framför allt gjorde för att blidka Försäkringskassan.

Hur har du blivit bemött i vården?

-Överlag väl. Under hela det första året hade jag förmånen att ha samma förstående läkare i primärvården och det var min räddning. Sympatisk, empatisk, inkännande, förstående och ödmjuk. Kunnig. Därefter fick jag kontakt med psykolog inom företagshälsan på initiativ av min dåvarande och nytillträdda chef för att se om han fann skäl till att skriva remiss till Stressrehabiliteringen. Det gjorde han. Den nya chefen insåg på bara någon vecka efter hon tillträtt sin tjänst i januari 2019 att jag var en tickande stressbomb.

”Den nya chefen insåg på bara någon vecka efter hon tillträtt sin tjänst att jag var en tickande stressbomb.”

-När jag i februari 2019 sökte för att få förlängd sjukskrivning fick jag träffa en utländsk stafettläkare som dels var nästan en halvtimme sen till mötet, han hälsade inte, presenterade sig inte, såg knappt på mig  plus att han pratade halvdan svenska. Jag blev så stressad av hela situationen att det bara blev så fel hela det mötet. Dessutom krånglade intygstjänsten för att han skulle kunna utfärda ett sjukintyg varför sekreteraren kom in under större delen av det korta mötet. Enligt honom kunde jag jobba heltid veckan därpå, inga problem. Han förstod inte ett smack av vad jag berättat, hade inte läst på om mig och min anamnes, ingenting. Jag bad om 25 % sjukskrivning åtminstone, det fick jag för de två dagar som återstod av veckan.

-Dagen efter ringde jag hälsocentralen igen och och bad om att få träffa någon annan. Jag fick tid till en annan läkare veckan efter (som jag även jobbat med en kort period och som jag visste var bra). Hon sjukskrev mig om det var halvtid i tre månader rakt av med successiv upptrappning i arbete, och vi bokade in avstämningsmöten per telefon under tiden. Hennes handledare var min tidigare läkare som då var delvis föräldraledig så det blev väldigt bra. Sedan blev jag under våren kallad för besök till Stressrehabiliteringen och fick så småningom klartecken att jag antagits till deras multimodala behandlingsprogram och började där hösten 2019, även där väl bemött. 

Hur har din omgivning reagerat? Förstår de dina behov tycker du? 

-Ja, de allra flesta. Dock är det ju svårt att förstå utmattning om man inte själv varit drabbad eller levt tillsammans med någon som drabbats. Det är en komplex sjukdom och väldigt individuell.

-Märkte det även hos Stressrehabiliteringen där fysioterapeuten inte helt förstod omfattningen av min utmattning och inte kunde förstå hur min kropp reagerade på det stresspåslag alla former av fysisk ansträngning innebar för mig. Där skar det sig lite då jag inte upplevde att hon tog mig på allvar riktigt, förmodligen för att hon inte förstod. Hon fortsatte prata om pulsökningar och halvtimmesaktiviteter istället för att se varje ökad minut utifrån MIN förmåga och MITT mående som något positivt. Hon rabblade det hon lärt sig men hon såg inte individen och dennes förmåga, i det här fallet jag. 

Vilka är dina största stressfaktorer? 

-Prestation under tidspress. Sammanhang där det förväntas att jag kan reagera och/eller svara snabbt. Sammanhang där jag inte kan planera eller oförutsedda händelser där jag måste ändra mina planer snabbt. Fight or flight går igång direkt och jag blir lätt uppstressad av att försöka planera om. Vissa telefonsamtal och vissa personer kan orsaka stresspåslag, ibland räcker det med att jag ser vem som ringer för att gå in i fight or flight. 

Hur ser ditt liv ut idag och vad gör du för hantera vardagen?

-Jag arbetar heltid igen sedan 1,5 -2 år cirka. Jag har väldigt anpassade arbetsuppgifter som gör att jag kan fokusera på det jag gör, jag förmår prestera någonting och dessa anpassningar gör att jag håller för heltidsarbete. Min chef är mån om att jag ska hålla mer än att jag ska prestera. Dessutom flyttade jag för 3 år sedan för att få närmare till jobbet och slippa pendla 2 – 2,5 timme per dag, vilket var ett enormt stresspåslag i sig med tanke på lämningar och hämtningar på dagis/fritids.

”Dessutom flyttade jag för 3 år sedan för att få närmare till jobbet och slippa pendla 2 – 2,5 timme per dag.”

-Det medförde att mitt yngsta barn nu bor med sin pappa i veckorna och är hos mig varannan helg. Jag har mer tid för återhämtning, mer kravlöshet i tillvaron och jag mår bättre av det. Jag kan promenera hem om jag känner för det och orkar, dock får jag vara beredd på att jag blir tröttare ett par dagar efteråt. Det här med fysisk ansträngning och motion är fortfarande ett problem och jag vet jag borde försöka motionera mer, om så bara promenera i stilla mak.

Vad vill du säga till andra som känner att de lever i en ohållbar situation och är på väg mot utmattning?

-Bromsa! Det ÄR värt det! Det är INTE värt att dra rätt in i kaklet, vägen tillbaka är lång. MEN: OM du kraschar, var medveten om att det finns en väg ut ur det – och det är värt ansträngningen! Jag sörjer förvisso den jag var innan utmattningen, men jag vet att jag aldrig kan gå tillbaka till det livet.

-Jag försöker hitta ett hållbart sätt att leva i mitt nya liv, jag försöker fortfarande komma underfund med vem jag är nu efter utmattningen, och jag måste nog säga att jag gillar mitt nya jag och mitt nya liv bättre. Som det sägs; man går in i utmattningen som en person men kommer ur den som någon annan.

”Jag försöker fortfarande komma underfund med vem jag är nu efter utmattningen, och jag måste nog säga att jag gillar mitt nya jag och mitt nya liv bättre.”