Intervjun: ”Den enda medicinen mot utmattning är tid”

För Anna hände flera stora omvälvande saker på samma gång i livet. Nytt jobb och nytt liv utomlands med allt praktiskt det innebär. Sedan kom det ena slaget efter det andra, dödsfall i familjen som hon inte fick tid att sörja ordentligt just då. Därefter drabbades världen av en pandemi. Provanställning, inget vidare kontaktnät i det nya landet och en semester som fick ägnas helt åt att tömma och sälja ett hus blev för mycket. Läs hennes berättelse!

Hur och när märkte du att något var fel?

Jag hade en tid hos doktorn i augusti 2020 för att få en kortisonspruta i armbågen eftersom jag fått tennisarmbåge. När doktorn frågade hur det var började jag storgråta. Sen kunde jag typ inte sluta gråta på ett år. Jag gråter fortfarande men inte lika ofta. Läste (lyssnade, för jag kan numera inte läsa) boken som hjärnforskaren som gick in i väggen skrivit – hon sa att hon blev känslomässigt inkontinent, och det är verkligen en bra beskrivning.

För mig var det en mängd olika faktorer som ledde fram till utmattningen: jag fick nytt jobb i ett nytt land våren 2019, vilket innebar att jag fick lägga ned mitt företag som jag drivit sedan 1989. Ett stort vågspel och en stor sorg, även om det var roligt och bekräftande att få arbetspendla utomlands. Det hela kändes stort och ansvarsfullt – och kul, förstås.

Det var intensiva månader innan jobbet började, jag skulle hitta veckoboende, göra allt på ett nytt språk, flytta ner prylar ett par vändor à 100 mil enkel resa. Ett par månader senare, medan jag fortfarande var provanställd, blev min mamma hastigt sjuk och dog. Jag var rädd för att eventuell frånvaro skulle leda till att jag kanske inte skulle få en fast tjänst, så jag var direkt tillbaka på jobbet efter att hon dött. När jag nu tänker på de här veckorna och dagarna får jag flashbacks till den starka stress jag då kände, och det känns fortfarande i hjärta och mage.

Under hösten mådde jag allt sämre, men hade inget socialt kontaktnät eftersom jag var nyinflyttad. Helgresorna hem blev mest utmattande sömnfester. Varje gång det var dags att återvända till livet utomlands kändes det tungt. Jag kände mig oerhört ensam och skör och drog mig undan de kontakthänder som ändå sträcktes ut. Därefter kom pandemin och jag blev fast i Sverige, och det ledde i sin tur till en massa tjafs och missämja på arbetsplatsen.

”Jag orkade inte med att vare sig tänka eller prata mer, bara gråta.”

Mitt i allt rekryterades jag till en ny avdelning, och där visade det sig vara oerhört mycket jobb och stress och övertid. Jag borde ha fattat att det inte var rätt läge, men jag bara följde med i allt som föreslogs mig. Samtidigt började jag tömma min mammas hus med all den känslomässiga stress som det innebar. När det var dags för min semester, tillbringade jag och min son (jag har inga syskon) varje dag med att tömma och sälja min mammas hus. Dagen innan det var dags att återvända till jobbet hade jag läkartid för armbågen, och då visade det sig att jag tydligen inte orkade med att vare sig tänka eller prata mer, bara gråta.

Vilka symptom har du känt av?

Många olika. Fysiskt andfådd av liten ansträngning. Tinnitus vid stress, dimsyn, divertikulit; fick flera anfall i början av sjukskrivningen, numera bara när jag känner stress.

”Ett under att huset inte brunnit ned.”

Jag har varit oerhört trött. Har ofattbart svårt att fokusera på vanliga saker, bland annat har jag satt på kastruller på spisen massor av gånger och glömt dem. Det är ett under att huset inte brunnit ned. Jag har krockat med bilen två gånger (har aldrig förr hänt), kört fel på välkända platser, jag känner liksom inte igen mig i välbekanta miljöer etc. I övrigt det vanliga som att jag glömmer koder, tappar orden, glömmer namn, lägger många timmar på att leta efter nycklar, plånbok, mobil.

Att läsa är helt uteslutet. Jag har lyssnat på ljudbok men kan inte minnas vad jag hört. Ett par ljudböcker har jag lyssnat på ett par gånger för att minnas åtminstone lite av handlingen.

Jag är känslomässigt labil och har sömnproblem – jag har inte svårt att somna, men vaknar efter en timme eller två. När det var som värst sov jag inte mer än tre, fyra timmar per natt. Jag har testat allt, inkl. läkemedel, men sömnen har bara inte funkat. Samtidigt vet jag ju att när hjärnan läker, kommer sömnen tillbaka. Man kan inte tvinga en utmattad hjärna att sova, även om sömn är läkande. Det är så paradoxalt och stressframkallande. Hjärnan kommer att somna, så att säga, när den är så läkt att den kan somna.

Det finns mycket med utmattning som är frustrerande, till exempel att man inte kan säga nån sluttid för när man kan räkna med att bli frisk. Vissa mår bättre och har en hjärna som kan fungera efter en månad eller två, andra blir aldrig läkta.

Hur har du blivit bemött i vården?

Jag har haft turen att ha en bra läkare som direkt fattade vad det handlade om och sjukskrev mig. Själv begrep jag inte vad det rörde sig om – jag var väldigt förvånad när jag såg mig själv sitta och gråta hos doktorn. Först sjukskrevs jag ett par veckor i stöten och sedan ett par månader åt gången.

Vi har också läkare på jobbet som jag har haft regelbunden kontakt med. Min arbetsgivare tillämpar enbart hel sjukskrivning eller fulltidsarbete; vid återgång till jobbet får vi tre månader med 50 % sjukskrivning, men i övrigt är man antingen frisk eller sjuk. Det är skillnaden mot Sverige, där man förväntas börja jobba kanske 25 procent medan man fortfarande är sjuk. Här nere ska man inte börja jobba förrän man är helt frisk. Mina företagsläkare har uppmanat mig att stanna hemma tills jag är frisk.

”Jag är inte deprimerad, jag är utmattad.”

Min svenska läkare har heller inte tvingat mig att äta antidepp-piller, eftersom jag vidhåller att jag inte är deprimerad. Jag är utmattad på grund av all stress som min hjärna har behövt hantera och även ledsen över att min mamma dött, men det är naturligt med den typen av sorg – min hjärna är inte deprimerad för att jag gråter över en massa saker jag inte fick gråtit över när de inträffade. Och jag vill inte döva de känslorna, tvärtom. Jag vill ge mig in i dem och titta på dem, så att jag kan lära mig att leva med dem.

Jag har, på eget initiativ, haft kontakt med en KBT-terapeut, men det gjorde mig ganska frustrerad. Jag har i dag insett att mina förväntningar var helt felaktiga. Jag ville ju ha redskap till att bli bättre och hon pratade om stresshantering. Jag menar att jag inte direkt lider av dålig stresshantering normalt sett. Jag hamnade just nu i en situation som var så unik att den blev övermäktig. Att byta jobb, flytta utomlands och därmed inte ha nåt socialt kontaktnät när jag gick igenom mitt livs hittills största sorg och sedan att begrava sin mamma, det är tre stora livsomvälvande saker som fick mitt lass att tippa över. I någon eller flera av böckerna jag läst om utmattning har jag förstått att KBT hjälper innan man går in i väggen. När man väl sitter där, finns det inte så mycket som kan hjälpa en att bli frisk snabbare; hjärnan läker i sin egen takt. Den enda medicinen är tid.

Efter ett par träffar kändes det som om samtalen snarare bidrog till att öka stressen. Jag fick uppgifter att fundera över under veckan och det gjorde mig bara pressad, hur ska jag nu prestera? Två dagar före samtalet gick jag och gruvade mig och sov ännu sämre.  Samtidigt sa terapeuten en del bra saker, men också sådant som jag fick frispel inombords på. Jag är glad att jag haft kontakt med henne, men det bidrog inte till att påskynda mitt tillfrisknande.


Hur har din omgivning reagerat? Förstår de dina behov tycker du?

Nja, både och, kan man väl säga. Min omgivning har varit oerhört förstående och hjälpsam, men jag tror inte att man kan fatta hur det känns att inte ha kontroll över sin hjärna om man inte själv varit där och stått framför ugnen utan att komma ihåg hur man sätter igång den. Många av mina kompisar är lika duktiga flickor som jag är, och även om de känner stor sympati, tänker de att det där händer aldrig mig. Och så glömmer de, liksom.

Jag kan inte gå lika snabbt som de går när jag är utmattad. Orken finns helt enkelt inte, även om jag går en mil om dagen. Jag har inte styrkan till att halvjogga från Stenshuvud till Kivik på en timme. Jag lunkar och lufsar numera i min takt, och den takten är väldigt mycket långsammare än innan. Samtidigt vill jag verkligen framhålla att mina vänner har burit mig under mitt år som sjukskriven. Det är med stor ödmjukhet och tacksamhet jag ser allt som de har gjort för mig, utan att de ordat så mycket om det. Utan dem vet jag inte hur jag hade klarat det.

”Jag tror inte att man kan fatta hur det känns att inte ha kontroll över sin hjärna om man inte själv varit där och stått framför ugnen utan att komma ihåg hur man sätter igång den.”

Vilka är dina största stressfaktorer?

Just nu har jag precis återvänt till jobbet och jag märker ju att jag kanske inte blir så stressad, direkt, utan mer vadderad, långsam, jag försvinner. Speciellt stora samlingar med människor, det klarar jag inte av för hjärnan kan inte hantera, sortera. Tidigare kände jag att jag kunde stänga av prat och sånt som sker i ögonvrån, och därmed fokusera på vad en människa sa, men nu är det som om alla intryck har lika mycket värde och alla väller in över mig utan att jag kan sortera bort dem. Jag har blivit som ett såll, ett durkslag, där allting bara flyter igenom. Och det klarar jag bara en liten stund, sen tappar jag fokus, hör inte när folk pratar med mig etc.

Annars är det stressande att behöva fatta snabba beslut. Eller att ta in och bedöma komplicerade situationer, t.ex. i trafiken.


Hur ser ditt liv ut idag och vad gör du för att hantera vardagen?

Jag har som sagt precis återvänt till jobbet. Min läkare tyckte att jag skulle vara sjukskriven augusti ut, men jag blev frustrerad av att gå hemma. Jag vet ju inte vad jag orkar med när jag går hemma och tittar på när gräset växer. Det kan jag bara ta reda på genom att åka hit och testa. Jag är halvtidssjukskriven i tre månader och sen är det heltid.

”Jag gör inte så många saker under en dag som jag tidigare gjorde.”

Jag har lärt mig att ta det lugnt. Jag kör till butiken, sitter kvar i bilen och vilar lite, innan jag handlar. Sen vilar jag lite i bilen innan jag kör hem igen. Och jag gör inte så många saker under en dag som jag tidigare gjorde. Då var det bara tiden som var en faktor, hinner jag med att göra detta också? Numera måste jag ta hänsyn till orken. Och jag vilar mycket emellan aktiviteterna.

Jag har mediterat och gjort yoga sen mitten av 1980-talet, och det fortsätter jag med i den mån jag orkar. Jag försöker hålla kroppen igång men samtidigt inte låta tanken ”kom igen nu” bestämma. Istället försöker jag verkligen känna efter. Orkar min kropp med träning nu? Orkar jag gå en promenad eller är det bättre att vila huvudet? För mig är det lätt att jag återfaller i gamla, högpresterar-mönster där jag går en mil om dagen, tränar fem gånger i veckan och jobbar över varje dag. Min utmaning blir att lyssna inåt och inte göra allt det där som jag vet är ”bra för en”, inte vara så duktig.

Jag måste lära mig att kroppen läker snabbare än hjärnan, bara för att kroppen orkar betyder inte det att hjärnan gör det.


Vad vill du säga till andra som känner att de lever i en ohållbar situation och är på väg mot utmattning?

Ja, du. Dem jag känner som jag ser lever ”på gränsen” är inte mottagliga för att ta emot råd eller samtal. Jag var själv sådan, gick och hoppades på att jag skulle få en mild hjärtattack så att jag skulle hamna på sjukhus i en vecka eller två och sen tvingas ta det lugnt – alltså att någon annan skulle steppa in och ta ansvar och säga åt mig att jag inte fick leva som jag gjorde. Det blir på något sätt enklare att bara leva på i det man har, även om man vet att det är ohållbart i längden.

”De jag känner som jag ser lever ”på gränsen” är inte mottagliga för att ta emot råd eller samtal.”

Jag skulle ge dem rådet att lyssna på, eller läsa om deras hjärnor ännu är så pass friska att de kan få ihop orden, några böcker om utmattning. Att skaffa kunskap. Och sen att ta ett förutsättningslöst snack med sin husläkare. Kanske testa KBT-terapi som kan hjälpa innan man går in i väggen.

För mig har det varit en stor hjälp under min rehabilitering att höra att det finns andra människor som varit i min sits. Och att de nu kunnat skriva en bok och att de jobbar igen, även om hjärnan kanske aldrig blir som den var. Är man själv lite påläst, även om man är utmattad, tror jag att man kan förklara sig bättre i mötet med vården. Jag hade sådan tur att min läkare hade läst just den bok som jag började med att läsa. Hon tog själv upp den under våra samtal och rekommenderade den. Därigenom fattade hon också när jag förklarade hur jag hade det, på ett annat sätt, hur det var. Jag tror att det kan göra skillnad, att vara påläst och inte känna sig så utlämnad.

”Det går liksom inte liksom inte att vila sig i form på en vecka eller två.”

Jag tror också att det är bra att veta att om man går över gränsen från hyperstress till utmattning, går det inte att vila sig i form på en vecka eller två. Forskare har visat att din hjärna får faktiska skador när du är utmattad, och de skadorna tar tid att läka. Jämför med en hjärnskakning. Du kan inte vila bort en kraftig hjärnskakning på en dag eller två – det kan ta månader innan den är läkt. Och vilar du inte när hjärnan är skadad, kan du få men för livet. För mig har detta varit ett viktigt faktum: jag har skador på hjärnan. Skador som bara kan läkas av tiden och av att jag inte tar in för många intryck, utsätter mig för stress och så vidare. Att tid är den enda medicinen som finns..

De böcker jag lyssnade på och fick hjälp av var ”Innan väggen” av A. Voltaire, ”Väggen” av P. Dellson och ”Den utbrända hjärnforskaren” av H. Söderlund.

Vill du också berätta din historia?

Dela gärna!

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på pinterest
Pinterest
Dela på email
Email
4.5 2 Röster
Vad tyckte du om detta inlägg?
Prenumerera
Meddela mig om
guest
0 Kommentarer
Feedback
Se alla kommentarer

Prenumerera på bloggen: