Vi som är eller har varit utmattade kan nog skriva under på hur hård och skoningslös tröttheten är, inte minst den i hjärnan som hänger sig kvar och gör sig påmind långt långt efteråt.
Man kan också känna sig sjukt ensam i detta, särskilt när omgivningen är oförstående och kanske tycker att man kan ”skärpa sig” eller ”bita ihop” (som om man inte gjort det tillräckligt i sitt liv?). Jag råkade på denna berättelse att känna igen sig i.
”Efter utmattningen kan minsta lilla sak göra Malin trött i dagar.”
Källa: Hjärntrötta Malin: Det känns som om hjärnan kokar | MåBra
Att känna av mina symtom är en dubbel känsla. På ett sätt känns det bra att jag idag uppmärksammar dem för då kan jag bromsa, å andra sidan blir jag låg av att de fortsätter komma. Det känns bra att gå in här, man är inte ensam.
Nej, du är inte ensam! Och jag förstår precis vad du menar med den dubbla känslan.
Var rädd om dig!