Jag kommer så väl ihåg sommaren 2016. Tröttheten jag kämpade emot, jag försökte verkligen att prestera och köra på som vanligt. Det fanns just då på min världskarta inget annat sätt att leva på.
Mitt utmattningssyndrom har varit ganska kopplat till träning och måsten kring träning. Jag kommer ihåg gymmet jag tränade på, trapporna upp till receptionen som jag gick uppför med allt tyngre steg. På vägen till omklädningsrummet passerade jag ingången till anläggningens spa. Genom glasrutan såg jag den fridfulla miljön där inne. Jag längtade så otroligt mycket efter att skita i träningen och att gå in i dit istället. Få alla behandlingar som finns och sedan bara sova. Kasta telefonen åt helvete och inte bli nådd. Helst i flera MÅNADER.
Men jag bytte om och gick in i gymmet. Satte på en ”inspirerande” spellista i Spotify, greppade skivstången och satte igång.
Under flera månader hade jag känt så här men tänkte att det bara var lathet. Fast jag egentligen hade fattat i flera år att jag hade utmattningssyndrom, så tyckte jag inte det fanns utrymme att ta det på allvar. Det var helt enkelt oacceptabelt så jag förträngde mina verkliga behov. Jag ville vara vältränad och stark och det blir man inte i soffan. Någon gång i framtiden skulle jag kanske unna mig lite spa.
En utmattad kropp och en hjärna som var trött på hela skiten
Men under våren hade styrkan inte alls ökat utan jag kände mig bara allt svagare. En lördagsmorgon stod jag som vanligt vid skivstången och skulle köra axelpressar. Stegen uppför trappan till gymmet hade känts tunga som vanligt, jag hade inte alls lust (men det såg jag alltså som ren lathet) och jag hatade alla mina peppiga Spotifylistor. Första setet kändes som att lyfta flera ton. Jag tänkte att jag kanske sovit eller ätit dåligt eftersom jag inte kändes återhämtad. Andra setet var minst lika tungt. Plötsligt hatade jag hela skiten, det kändes hopplöst och jag undrade vad fan jag höll på med. För första gången i mitt liv fullföljde jag inte att träningspass utan åkte hem. Det kändes jättekonstigt.
Jag minns inte om jag vilade en vecka eller bara några dagar. Det blev inte bättre i alla fall. Dessutom kände jag mig aldrig någonsin utvilad. Jag började sova mer, men hur mycket jag än sov kände jag mig aldrig utvilad.
Befrielse att få utmattningssyndrom som diagnos
I början av hösten tog jag mig till läkaren. Jag var så nedstämd och allt kändes meningslöst. Jag var beredd att prova antidepressiv medicin som jag varit så emot tidigare. Hon skickade mig dessutom till en psykolog, vilket jag definitivt inte var sugen på men de vill inte bara skicka hem folk med piller vind för våg. Psykologen gjorde KEDS-testet på mig, ett test för utmattningssyndrom. Jag hade 27 poäng.
Det kanske låter konstigt, men det var liksom en lättnad att få en diagnos. Att någon annan hade sagt åt mig ”du har utmattningssyndrom”. Det blev första steget mot att börja läka, skapa förutsättningar för att läka. Först när någon annan talade om hur det var ställt, så behövde jag inte tvivla och fortsätta pressa mig själv. Jag resignerade, slutade dessutom skämmas och berättade öppet om min situation. Det var en befrielse att slippa hålla uppe en fasad.
Gudarna ska veta att jag fortfarande har svårt att acceptera när min ork är begränsad, särskilt i jobbet. Men det är bara att fortsätta förbättra sina strategier, lära sig av svackorna. Att acceptera sin utmattning och gilla läget är helt nödvändigt för att man ska ha en chans att bli frisk.
Lämna ett svar