Läs kvinnans brev till psykologen i länken nedan. Tyvärr inte helt ovanlig situation för många kvinnor. Hon behöver verkligen ta sig själv på allvar och acceptera att det är dags att bromsa in.
När omgivningen blivit bekväm med att en person tar huvudansvar
Jag funderar på hur man kan bryta det man vant omgivningen vid – att de (ofta män) kan luta sig tillbaka medan en person (ofta kvinna) ska ansvara för precis allt. Det är väl ändå ytterst få som kan tycka det är rimligt, men ändå hamnar man där. Och när rollerna är invanda, mannen har inget att vinna på en förändring eftersom han då skulle tas ifrån sin bekväma tillvaro – hur kan hon bryta mönstren då? När orken dessutom är minimal och konflikter inte står överst på önskelistan direkt.
Har någon av er varit i en liknande situation och bestämt er för att förändra den? Hur? Skriv gärna en kommentar!
Man börjar också koka av ilska när man läser om läkarens bemötande:
”För några veckor sedan var jag på vårdcentralen, men doktorn tyckte att jag skulle ta mig samman och börja träna.”
”Jobb, barn, gamla föräldrar och en man som inte hjälper till. Allt är en kamp sedan flera år – med tilltagande sömnbrist, hjärtklappning och värk i kroppen. Hur ska hon orka vidare? ”Ta dig själv och hur du har det på allvar”, svarar Idagsidans psykolog.”
Jag tycker att det är svårast när nära och kära inte verkar förstå att utmattningen är något som jag alltid kommer att bära med mig trots att jag inte är sjukskriven längre. Att stressen och dess biverkningar, eller vad man ska kalla det, i form av hjärtklappning, trötthet och panikkänslor mm ligger och lurar och närsomhelst kan hoppa fram om det blir för mycket. Ena dagen känns det bra andra inte, det kan svänga så snabbt.
Precis så. Och det ÄR svårt att förstå en sjukdom som inte syns utanpå och som kan verka så luddig. När man som sjuk knappt ens själv förstår. Men jag fattar precis vad du menar, det är verkligen jättetufft när omgivningen tror att man är samma person som innan.