Det jag ska berätta nu är något jag hittills inte skrivit eller pratat så mycket om. Jag har nämnt det lite kort, bland annat i detta inlägg.
Vi pratar ofta om att minnet, och framför allt närminnet, försämras vid stress och utmattning. Man glömmer vad man skulle köpa, var man ställde bilen, man lägger fjärrkontrollen i kylskåpet och sådana saker.
Jag har liksom tappat även det mer långvariga minnet. Det finns massor av erfarenheter och kunskaper som jag inte längre har tillgång till. Jag minns knappt en enda film jag sett senaste åren. Eller jo, fragment och scener som mest. Men jag får inte ihop dem med vilken film som var vilken, eller ens vad de hette.
Inte varit närvarande i nuet
När det gäller att inte komma ihåg filmerna så tror jag det beror mycket på att jag haft svårt att vara närvarande i nuet. Hjärnan har hållit på med så mycket samtidigt att det varit omöjligt att hänga med helt och hållet. Man har ju så otroligt svårt att koncentrera sig i det här tillståndet.
I övrigt så är det ju också så att hjärnan inte registrerar och lagrar saker som den gjorde förr. Den har fått nog, liksom stängt av. Det är fullt på hårddisken.
Rejäla minnesluckor
Men jag tycker det är skrämmande att inte ha tillgång till minnen och kunskap som lagrats innan det gick utför och utmattningen var ett faktum. Det är som att ha en minnesförlust, inte helt och hållet men det finns i alla fall stora luckor.
Man kan säga att stora delar av mitt arkiv har stängts. Jag hoppas att mycket kan öppnas igen, men det är väl antagligen beroende av hur mycket jag fortsätter belasta hjärnan. Bitvis går det ju så där…
Är det någon mer som har detta fenomen?
Lämna ett svar