Ja, inte har det vimlat av inlägg här precis. Mitt uppe i ett återfall med stressymptom kan jag bli så tom, liksom inte känna att jag har något att söga. Inget alls komma med. Och orden är borta.
Självkänslan under en sådan period är ju dessutom i botten. Vilket leder till att jag även förstås känner att ingen ändå bryr sig eller är intresserad av vad jag eventuellt skulle ha att säga. Jag håller mig undan.
Nu har jag nog lyckats vända skutan denna gång, livsglädjen börjar komma tillbaka efter att jag jobbat hårt med att gå utanför komfortzonen och att byta ut de negativa tankarna som lätt tar över.
Viktigt att få ord på hur man känner
Så blev jag idag kontaktad via den här sajten av en tjej som ville tacka. Hon tyckte om det jag skriver och hon tycker om att jag sätter ord på det jag känner.
Det är klart att man blir lite extra motiverad då. Jag vet ju själv vilken ensam resa det här är. Vilket behov man har av att någon sätter ord på allt det jobbigt röriga. På den här sjukdomen som kan upplevas som luddig och abstrakt, både för den drabbade och för omgivningen. Hur ska man liksom kunna förklara något man inte ens själv kan sätta ord på?
Jag vet ju själv hur värdefullt det var för mig att höra andra beräta och känna att jag inte var ensam eller knäpp.
Utmattad – lätt att känna sig ensam
Att leva med utmattning kan kännas enormt ensamt. Man skäms för att man har nedsatta funktioner och för att man inte blir frisk tillräckligt snabbt. Antagligen får man tänka sig för resten av livet för att inte trilla dit igen..
Man har ett beteendemönster som gör att man blev sjuk och som gör att man får återfall. Det är inte bara att ”sluta stressa”. Sådant är svårt för andra att förstå som inte själva drabbats.
Men med tanke på hur många som blir sjuka så…du som är utmattad är inte ensam. Sök på nätet och du kommer upptäcka att det finns fler som känner som du. Tyvärr, får man väl lägga till.
Så jag tänker att om bara en enda person med utmattningssyndrom kan bli lite hjälpt, så har jag lyckats. Då fyller den här bloggen sitt syfte 🙂
Jag har varit sjukskriven för utmattning i 7 månader nu. Det känns mer och mer ensamt. I början hörde arbetskamrater och vänner av sig och undrade hur jag mådde. Nu hör nästan ingen av sig längre. Jag försöker ta kontakt, men känns som svalt bemötande. Är jag så jobbig eller vad!? Det är väl inte så kul med en energilös människa, det kan jag förstå. Förut hade jag mkt energi att hitta på roliga saker, men inte nu. T.o.m. min man är hemma mindre. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Har liksom inte energi varken att grubbla på detta eller att dra i relationer med vänner för att de inte ska ta helt slut. Idag är iofs en extra jobbig dag iom pms. Blir alltid sämre då i både kropp och själ. Kanske känns bättre om några dagar. Hoppas. Tack för att du delar så inte ensamheten känns lika ensam ❤️
Hej! Så tråkigt att det blivit så och jag känner igen mig verkligen. Många upplever ju att det är i såna här lägen som det visar sig vilka de verkliga vännerna är. Visst att man inte orkar hitta på ”kul saker” i samma grad, men det ska inte behöva vara upp till oss att hålla relationerna levande heller. Särskilt inte i detta tillstånd.
Men sen är det verkligen ännu värre vid pms också, samma för mig 😉
Jag hoppas att vi på vägen hittar lite andra vänner också, som förstår oss lite bättre. Sköt om dig!
Kram