Jag är med i en sluten grupp för utmattade kvinnor på Facebook och ett par av de vanligaste ämnena är hur man:
- Hanterar och bemöter andras oförståelse för sjukdomen och vilka behov man har. Ofta även rena oförskämdheter.
- Förklarar och typ ”utbildar” omgivningen om vad utmattningssyndrom är.
Ja, det är svårt för närstående och alla andra som inte själva drabbats av utmattningssyndrom att fatta. Tro mig, det är till och med svårt för oss utmattade att själva förstå vad som händer.
Är det för mycket begärt att googla på diagnosen?
Och kanske just därför ska vi inte behöva serva med information och kämpa för att lära andra hur det funkar. Vi har redan tagit alldeles för mycket ansvar och varit förstående. Nu när hjärnan och orken tagit slut, ska vi verkligen behöva vara pedagoger, göra research och ha tålamod med folk som beter sig respektlöst och försöker ge ”råd” fast de saknar kunskap?
Jag tycker inte det. Visst behöver man kommunicera kring sin sjukdom i sina olika relationer. Men är det inte också lite upp till ens närstående att själva visa intresse och läsa på i ämnet? Är det inte lite vad man kan begära när det gäller andra sjukdomar? Det är liksom bara att klicka fram Google och skriva i sökfältet.
Nu blev det ytterligare ett sådant där lite halvsurt inlägg, men det finns ju en hel del att vara kritisk mot. Det finns förbättringspotential både här och där om man säger så, vad gäller kunskap och hantering av utmattning och utbrändhet.
Lämna ett svar