Det är säkerligen fler utmattade än jag som tröttnat på att inte bli tagna på allvar. Som fått höra att vi ska ”rycka upp oss”, ”tänka positivt” eller fått en massa ”välmenta” råd om livsstil.

Hur länge till ska utmattningssyndrom betecknas enbart som ”psykisk ohälsa”? (Många citattecken i detta inlägg 😊 )

Visst blir många även deprimerade, men är det så konstigt när man är så slut att man inte fungerar? När man tappat koncentrationsförmåga, minne och bara inte orkar mer? När man tappat allt som var ens personlighet och inte minns vad man brann för? När hela ens jag är som ett blankt papper? Och nu har vi bara nämnt de mentala effekterna.

Jag har stört mig på detta länge och blev påmind häromdagen, när jag läste ett inlägg på Instagram. Så pass många år som gått och fortfarande tar vi inte utmattningssyndrom på allvar. Är det för att det är mest kvinnor som drabbas och vi anses överdriva, vara känsliga och hysteriska? Hörde talas om en läkare som benämnt sjukdomen ”lite tjej-utbränd”…

Eller vad är problemet? Man är inte bara lite trött och ledsen, det är en verklig sjukdom. Som är mätbar. Hjärnfonden lyfter också utmattningssyndrom som är ett av deras fokusområden.

”Genom att scanna kvinnornas hjärnor med magnetkameror i samband med övningarna kunde hon till slut konstatera att kvinnorna hade en tydligt nedsatt funktion i pannloberna jämfört med friska människor, samt en förändring i hur deras hjärnor utsöndrar stresshormonet kortisol.”

Läs hela artikeln om hjärnskador och utmattning

Hur länge till ska vi flumma om utmattningssyndrom?

Lämna ett svar