Tre år på antidepressiv medicin

Nu i augusti är det tre år sedan jag sökte vård för det som går under det något luddiga samlingsnamnet psykisk ohälsa.

Jag var trött, bara trött, orkade inte träna. Orkade inte folk. Ville bara sova, vilket jag gjorde också så fort tillfälle gavs. Det var då jag började med vanan att sova middag på helgerna och då snackar vi flera timmars sömn på eftermiddagen.

Just tröttheten tänkte jag inte att jag skulle ha hjälp med, vad skulle någon kunna göra åt det liksom? Jag fattade att jag var utmattad och hade varit det i cirka åtta år. Men vid detta tillfälle hade jag börjat bearbeta den biten och åtgärda den akuta tröttheten. Nu ville jag först och främst på ordning på svarta tankar och ångest.

Jag hade fattat beslutet efter flera års starkt motstånd, att jag ville testa antidepressiv medicin. Jag har väl aldrig varit någon ”muntergök” inombords utan ganska tungsint, vid denna tid var jag så less på att rasa ner i mörker vid till exempel extra utmattade perioder.

Jag var ”emot” medicin

Motståndet mot medicin handlade om det här med att det inte kändes ”naturligt” och en misstänksamhet med läkemedelsindustrin. Idag tycker jag att det är bullshit, ibland måste man inse att mediciner är nödvändiga. Att inte gå på det som ”känns” bra utan på fakta.

Jag hade också på nära håll sett en god vän testa olika antidepressiva mediciner samt åka ut och in på psyket. Det hela slutade med att hon lyckades ta livet av sig. Jag var livrädd för att ”labba med hjärnan”.

”Man kan ha en kemisk obalans i hjärnan som behöver åtgärdas”

Men alla är olika, har olika problematik och behov. Jag hade pratat med vänner och jag hade läst på lite, till slut hade jag kommit till insikten att man kan ha en kemisk obalans i hjärnan och kan behöva styra upp det. Precis som att man har brist på något annat och behöver fylla på, så kan man ha brist på serotonin och behöva göra något åt det.

Idag pratar så många om att fysisk aktivitet är lika bra, eller bättre, mot depression som medicin. Kul för dem som det funkar på, det gjorde det inte för mig.

Sertralin och biverkningarna

Jag fick Sertralin utskrivet. Första dagen fick jag en hyfsat kraftig huvudvärk, som dock inte höll i sig. Illamåendet höll dock i sig ett par månader, inte att jag behövde kräkas men ett vagt illamående och en allmänt småstökig mage. Första 1-2 veckorna kände jag mig också enormt avtrubbad, som en zombie. Men sedan mattades det av. Jag fick ingen sådan djup svacka som de säger att man kan få i början innan det vänder.

Det tar också cirka en månad innan det stabiliserar sig och man kan utvärdera hur det känns. Idag är den enda biverkningen att magen blivit lite mer känslig, men den kraftigt höjda livskvaliteten rent mentalt väger upp det med råge. Liksom, mår man mentalt dåligt så spelar inget annat någon roll ändå.

Jag fick ett lugn inombords som jag aldrig haft…någonsin, tror jag. Jag har även en del fobier som dämpats något, vilket inte är så konstigt då just Sertralin är ångestdämpande.

Sertralin och alkohol

När det gäller just Sertralin (jag har inte koll på andra sorter) så står det i bipacksedeln att man ska vara försiktig med alkohol. Det gör det inte bara för att ”det ska vara så”, utan det finns en bra anledning till det och det är synd att de inte förklarar det så att man tar det på allvar. Jag har därför den hårda vägen lärt mig att Sertralin gör att alkoholen tar hårdare och man blir sjuk av en större mängd. Ett par glas vin är ingen fara, men att gå ut och festa med drinkar och hela kitet så att man blir full är INTE att rekommendera. Det var en sjukt jobbig upplevelse och vi behöver inte gå in på detaljerna.

Skilj på depression och utmattningssyndrom

Det var inte så att jag bara fick medicin och sedan lämnade vården mig i sticket, utan de krävde minst ett besök hos psykolog också. Det var där de fastställde utmattningssyndrom och lotsade mig in i behandling. Det är dock en annan historia.

Vi ska också komma ihåg att utmattning och depression är skilda saker, även om depression såklart också kan bli en följd av utmattning. Det var inte för utmattningen som jag fick antidepressiv medicin.

Jag ångrar inte en dag att jag började medicinera, möjligen att jag inte började tidigare. Det kanske inte är för alla och framför allt är det olika vilken sort som fungerar för en. Men har man provat att allt annat och misstänker att man kan ha kemisk obalans eller brist, så kanske man inte ska vara rädd att prova heller.

När slutar man med antidepressiva?

Hur länge ska jag ta dem då? När ska man sluta, OM man ska sluta? Ingen aning, kanske vissa personer behöver ta dem livet ut? Precis som diabetiker behöver ta insulin livet ut? Vi får se, det är inget jag funderar över nu.

Det här är mina erfarenheter av antidepressiv medicin i alla fall. Man ska absolut ha respekt för läkemedel och det ska finnas en tanke eller ett verkligt behov bakom, men man kan inte heller vara ”emot” det av ren princip. Det är liksom bara…dumt.

Jag kan känna att framför allt media målar upp dessa mediciner som djävulen själv ibland och att det är ett problem att så många får dem utskrivna. Nej, det är kanske snarare orsaken till depressiva tillstånd som är ett större problem?

Jag blir även alltid väldigt provocerad av att något skulle vara rätt eller fel för precis alla, vare sig det gäller medicin, kost eller meningen med livet. Ofta låter det som att man lika gärna kan ta en promenad och få frisk luft istället för att äta medicin. Tänk om det varit så enkelt ändå…