Stress och utmattningssyndrom – de fysiska följderna

Det absolut värsta med utmattningen har varit den psykiska biten, helt klart. Att tappa bort sig själv så totalt, tappa meningen med allt. Sedan har vi den kognitiva biten, att ha en hjärna som inte kopplar, inte kan fokusera. Bristen på närvaro som gör att information bara studsar bort, inte fastnar. Teflonhjärna.

Och så vidare, och så vidare.

Symptom i kroppen vid för mycket och långvarig stress

Vad händer i kroppen då? Jag kan ju nu bara berätta om min upplevelse. Jag drabbades för drygt tio år sedan, man kan väl säga att jag har något slags tioårsjubileum i år. Under dessa år har det gått upp och ned, de åtta första gjorde jag ju inget åt saken utan hankade mig fram. Jag har ju aldrig totalkraschat utan dragit ut på det istället.

Men här kommer då listan på de fysiska åkommor jag haft under åren:

• Yrsel
• Hjärtklappning
• Oregelbundna hjärtslag
• Hög vilopuls
• Magkatarr (kvarstår periodvis)
• Kroniskt spända muskler och värk i kroppen som följd (kvarstår)
• Spända käkar och spänningshuvudvärk (kvarstår periodvis)
• Kraftiga synrubbningar (well, nu har jag ju glasögon men det händer fortfarande pga spänningar)
• Eksem
• Överbelastat nervsystem som gjort att koordination och muskler inte funkat optimalt stundvis (t ex man försöker göra en komplex övning på gymmet som knäböj och kan inte bromsa på nedvägen trots lätt vikt)
• Den där extrema tröttheten, ni vet

Ett stort intresse för träning samt mina tidigare tävlingsdieter har varit en bidragande del i min utmattning och även gjort att jag kört på i blindo när jag egentligen inte orkat.

Efter att jag insåg att kroppen inte orkar hålla på så och att jag faktiskt behöver ta tag i hälsan, så har jag tagit det väldigt lugnt med träning. Hellre vilat för mycket. Jag vill aldrig mer bli så där slutkörd igen.

Hur mycket vågar man pressa kroppen nu?

Samtidigt har jag börjat sakna den styrkan jag hade tidigare. Jag har nog tappat en del muskelmassa eftersom även aptiten och magen funkat så där.

Men nu vill jag börja träna mer progressivt igen. Jag vill börja utmana mig igen och känna att jag utvecklas. Utmaningen nu är att göra det smart och sköta återhämtningen. Om jag ständigt är spänd så blir jag ju aldrig riktigt återhämtad, så det finns lite att jobba på. Att det ska vara så svårt?

Jag inser att en del av er som läser här är i ett stadium när man inte ens orkar promenera. Ännu mindre gå till ett gym, plus att alla inte är intresserade av det ens. Vi är alla olika. Men poängen är att det är så svårt att veta hur mycket kroppen pallar nu när man tidigare varit så van att ignorera alla signaler. När man vet hur hårt det straffar sig.

Man får väl testa sig fram, antar jag. Hur tänker du?