Och sen kom klimakteriet

Som ni kanske märkt så skrivs det inte mycket på denna sajt och har inte gjorts på ett tag. Varning för ett gnälligt inlägg nu eftersom jag måste få ventilera detta med KLIMAKTERIET. Och vara brutalt ärlig: Klimakteriet måste vara något av det mest underskattade och bagatelliserade som finns.

Under 2022 fick jag möjligheten att läsa och recensera denna bok om att må bra under klimakteriet. Vilket var väldigt bra och givande! Stress är nog den största boven som kan påverka hur man mår under klimakteriet. Men jag anade nog inte vidden av vad som väntade.

Efter några år med upp- och nedgång i mående och läkning från utmattning trodde jag att jag hade hyfsad koll på läget. Då kom klimakteriet. Vilket var svårt att fatta först, för hur vet man vad som är vad?

Man kan alltid tänka att det finns olika variabler i livet som påverkar och att det inte säkert kan vara klimakteriet. Många tror fortfarande, jag trodde det också förr, att det handlar om värmevallningar och torra slemhinnor typ. Men jag kan säga att fysiska symptom är det absolut minsta bekymret i mitt fall. Jag svettas på nätterna och jag har fått ont i lederna. Men det rör mig inte i ryggen, för det mentala är det absolut värsta. Det jag upplever nu är på en helt annan nivå än det jag upplevt tidigare.

De värsta symptomen på klimakteriet

Jag fattar att alla fungerar väldigt olika under denna period i livet, det här är bara vad jag upplever men jag vet att det finns fler där ute.

• Hjärndimma som är brutal. Man orkar inte tänka, få ihop logik, ta beslut. Hjärnan är helt jävla kokt.
• Trött på alla sätt och vis. Allt är jobbigt och minsta lilla grej är som ett jätteprojekt eller ett berg att bestiga
• Det sociala batteriet tar snabbt slut, helst vill man ha ett år på en öde ö och få vara ifred
• Extra lättstressad och mycket yttre stimulans får hjärnan att koka torrt
• Raseriet som får hela kroppen att klia bara en liten grej råkar ramla ned typ
• Noll driv eller livsglädje. NOLL.

Med lite research får man reda på att kvinnors hormoner sjunker rätt snabbt i denna ålder, jämfört med takten som mäns hormoner dalar. När man sedan läser om alla symptom det kan ge blir man fundersam. Hur kan det få ignoreras på detta sätt? Att Socialstyrelsen först 2026 rekommenderade att kvinnor ska få adekvat behandling mot klimakteriesymptom är ju rätt talande…

Kunskap och attityder mot kvinnohälsa

Vad tänkte man på när man hörde ordet ”klimakteriet” förr? Vad tänker ni på? Tja, att man svettas, får vallningar och lite humörsvängningar. Omnämningen ”besvär” som är ofta förekommande låter inte så dramatiskt som det faktiskt kan vara.

För vissa vänds livet upp och ned och man känner inte igen sig längre. Arbetsförmågan blir nedsatt och allt känns kanske meningslöst, som en depression. Det är mer än ”besvär”.

Kunskapen håller absolut på att bli bättre men det går verkligen inte snabbt. Den gamla inställningen att kvinnor överdriver, är ”hysteriska” mm står väl fortfarande i vägen för fakta och logik. Ni vet att det fanns en diagnos som hette ”hysteri” förr som inkluderade massa symptom som uppstod hos kvinnor?

Hormonbehandling – att fylla på en brist i kroppen

När jag var yngre var jag övertygad om att jag aldrig skulle ta hormoner under klimakteriet. Jag var väldigt rädd för bröstcancer och jag hade redan slutat med p-piller och gått över till kopparspiral.

Visst, p-piller har sina biverkningar för många. Men i den ålder jag uppnått nu gäller helt andra regler. För det första har vi helt enkelt en brist på hormoner och kommer knappast att riskera få ett överskott.

För det andra: hur ”naturligt” det än är att hormonerna minskar så kan det vara ett rent helvete. Då kan man behöva komma upp i en hyfsad nivå så att man åtminstone håller näsan över ytan. Livet är för kort för att må skit.

Kan även nämna att jag använder Lenzetto som nu alltså är en restnoterad vara i Sverige. Jag har ett par flaskor kvar men hur blir det sen? Jag testade att dra ned på dosen för att de skulle räcka längre. Det visade sig vara en dålig idé för en vecka senare gick det utför och jag fattade inte ens hur jag skulle orka jobba eller leva. Nu har jag gått upp i min vanliga dos igen och ca en vecka efter det börjat känna att jag kan hålla ihop hyfsat. Men det gör mig rent ut sagt livrädd. Tack och lov lyckades jag norpa ett uttag när det fanns på apoteket online!

Erfarenheter? Reflektioner?

Trevlig helg 🙂