Läsarintervjun: ”Jag tyckte att semester är för veklingar”

Linda har haft en stressproblematik under nästan hela sitt vuxna liv. Hon är driven och har haft svårt att acceptera att hon behöver återhämtning. Trots svåra utmattningssymptom och kriser, sökte hon hjälp först när hon fick synbortfall. Läs hennes historia och tips för bättre balans i livet!

Jag vill ju inte bara skriva om mig själv här (kan bli tjatigt liksom) utan även dela även andras berättelser! Vi är ju många och vi har liknande men ändå väldigt varierande erfarenheter. Alla har sin egen historia kring stress, prestation, utmattning och ohälsa.

Den första i raden av läsarintervjuer är Linda som är 27 år och arbetar inom PR och kommunikation.

Obs: Linda vill vara anonym och heter egentligen något annat.


Hur och när märkte du att något var fel? Vilka symptom har du känt av?

 – Jag har haft en stressproblematik så gott som hela mitt vuxna liv. Problem av olika slag har uppstått och behandlats, och nya har trätt fram – hjärtproblem, magkatarr, typiska utbrändhetssymptom, hjärntrötthet med mera. Jag har alltid repat mig rätt okej, men aldrig varit sjukskriven.


Jag ringde 1177 och inte många timmar senare var jag inlagd på neurologiska avdelningen.

– Nu har jag dock fastnat i en problematik som jag inte ännu lyckats råda bot på. Det började förra hösten. Jag hade haft ännu en hektisk period i arbetet och en dag nådde jag bristningsgränsen. Märkligt nog var det inte egentligen stress jag kände, utan frustration, och framförallt ilska över min arbetssituation. När jag gick hem från jobbet den dagen märkte jag ett flimmer på höger öga – ett slags synbortfall som ”fladdrade” i periferin. Nästa morgon var det fortfarande kvar. Jag ringde 1177 och inte många timmar senare var jag inlagd på neurologiska avdelningen på sjukhuset.


Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp?

– För just detta problem, flimret på ögat, tog det bara några timmar. Men tidigare gånger, exempelvis när jag varit så gott som utbränd i samband med en tuff arbetssituation samtidigt som att min familj hamnade i kris, sökte jag aldrig någon hjälp. Jag önskar så här i efterhand att jag hade gjort det! Hade jag blivit sjukskriven för utmattning hade vägen tillbaka till en frisk hjärna alldeles säkert varit kortare.


Hur har du blivit bemött i vården?

– Jag har, som säkert många andra märkt, att man måste ”ligga i” om man vill ha bra hjälp från vården. Jag upplever att så länge jag själv ”ligger på” och inte bryr mig om att jag kanske verkar besvärlig så får jag bra hjälp. Jag har veckovisa samtal med vården för att bland annat följa upp hur tester går och för att ställa frågor.

– Det är verkligen ett arbete att vara under utredning, och jag upplever att man som patient har ett stort ansvar i att hålla reda på vart man står i olika processer. Om man har kontakt med flera olika läkare ställer de ibland ganska komplexa frågor om vilka mediciner man tar eller har tagit, och vilka undersökningar man genomfört. Så här i efterhand önskar jag faktiskt att jag hade fört en loggbok från första början, för att göra det enkelt för mig själv.

– Läkarna tror i dagsläget att det jag drabbats av är ett märkligt uttryck av ögonmigrän. Trots att migrän inte sällan är kopplat till stress har jag dock inte fått en enda fråga om mina levnadsvanor eller erfarenheter av stress. Detta tycker jag är synd, då jag tror att det skulle kunna komplettera deras utredning.


Hur har din omgivning reagerat? Förstår de dina behov tycker du?

– Jag tror att den som har varit minst förstående inför mina behov är jag själv. Det har varit oerhört svårt för mig att förstå att jag inte är en övermänniska. När jag gång på gång hört om att det är ”viktigt med återhämtning” eller att det inte är möjligt att jobba mycket i långa perioder har jag tänkt att ”ja absolut, så är det ju – för alla andra utom mig”.

Jag har liksom tyckt att semester är för veklingar.

Av någon anledning har det varit omöjligt att begripa att jag inte är mer kapabel än alla andra människor. Jag har nästan aldrig tagit semester, trots att jag haft massor av intjänade semesterdagar. Jag har liksom tyckt att semester är för veklingar.

– Under långa perioder av hjärntrötthet tror jag att jag inte har varit så rolig att leva med. Är man hjärntrött så orkar man ju inte tänka – enkla saker bli komplicerade och man blir inte en särskilt rolig person. Jag har grämt mig över att känna mig ”tråkig”, men har faktiskt framförallt mött en enorm förståelse hos min omgivning, tack och lov.


Vilka är dina största stressfaktorer?

– När det händer väldigt många saker exakt samtidigt har jag väldigt svårt att behålla lugnet – när jag är på väg från ett möte till ett annat och håller på att förbereda mig, samtidigt som en kollega frågar något, samtidigt som jag får ett sms från mamma om helgen, samtidigt som kalendern piper till… Då har jag svårt att fokusera och kan nästan få som en ”låsning”.

 Överhuvudtaget tror jag ”brist på kontroll” är den största stressfaktorn. Så länge jag känner att jag har kontroll och kan bestämma över mitt liv och min vardag så är förutsättningarna mycket bättre för att jag inte ska få stresstoppar. Detta gäller både arbetslivet och privatlivet.


Hur ser ditt liv ut idag och vad gör du för hantera vardagen?

– Träning har varit avgörande för att komma tillbaka från hjärntröttheten tror jag. I ett till två år var jag trött i hjärnan och ”klar för dagen” redan vid klockan 10 på förmiddagen. Men när jag började träna regelbundet, aldrig särskilt hårt utan bara någorlunda ofta, märkte jag stegvis att det blev bättre. Det finns ju en hel del forskning som visar på en gynnsam koppling mellan fysisk aktivitet och hjärnans välmående.


Söndag kväll och måndag kväll är ”heliga” och bokas aldrig upp.

– Eftersom jag blir lätt distraherad av ljud och andra distraktioner på jobbet ser jag till att jobba hemifrån minst en dag i veckan. Jag ser även till att alltid ha flera kvällar lediga under veckorna – söndag kväll och måndag kväll är ”heliga” och bokas aldrig upp och helgen är bara max till hälften bokad. Jag tror det är viktigt att systematisera vissa justeringar i sitt liv för att hjälpa sig själv.

– Det synbortfall som jag fortfarande har problem med kvarstår tyvärr fortfarande. Eftersom den medicinering och behandling jag hittills fått från läkare inte hjälpt har jag letat mig till alternativa lösningar. Jag har träffat en ayurveda-konsulent som gett mig livsstils- och kostråd. Därtill går jag varje vecka och får akupunktur. Vanmakten i att inte förmå sin kropp att må bättre är jobbig, och att hela tiden ha en plan och ett ”nästa steg” är mitt sätt att hantera det hela.


Vad vill du säga till andra som känner att de lever i en ohållbar situation och är på väg mot utmattning?

– Det är svårt att svara på, eftersom att en person på väg mot utmattning kanske är den som är minst mottaglig i världen för reflektion och insikt. Är man utmattad är man ofta blockerad och riktar all sin fokus på att överleva dagen, och har sällan en tanke på att dra i handbromsen. Därför skulle jag vilja säga att det bästa är att förebygga att en sådan situation uppstår, vilket förstås i sig inte är helt enkelt.


Är man utmattad är man ofta blockerad och riktar all sin fokus på att överleva dagen.

– Om man dock upplever att man just är på väg mot utmattning skulle jag vilja säga att man alltid bör sätta sin egen hälsa i första rummet. Man får bara en kropp, och det är inget man ska spela bort! Försök inse allvaret, och be någon i närheten om hjälp att göra en radikal förändring av din situation.

– Är du som jag en ambitiös person, finns det ett nyckelord som jag önskar att jag hade lärt mig tidigare – och det är ”integritet”. Arbeta gärna hårt, ha höga ambitioner, men tumma inte med din integritet. Sätt din hälsa i första rummet, inte din arbetsgivares, eller motsvarandes, behov.

Vill du också dela din berättelse här? Kontakta mig!
aldrigmerutmattad@gmail.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *