Intervjuer

Läsarintervjun: ”Enklare att ha ett gipsat ben än utmattning”

Magnus är strax över 50 år och drabbades av utmattningssyndrom för cirka 6 år sedan i samband med att hans mor gick bort. Innan det hände var han själv skeptisk inför personer med utmattning och psykisk ohälsa, idag vet han att det inte bara är att ”rycka upp sig”. Egentid och mindfulness är några verktyg han har för att hantera vardagen. Läs intervjun här nedan!

Hur och när märkte du att något var fel? Vilka symptom har du känt av?

-För drygt sex år sedan när min mamma låg för döden och efter en plågsam tid på sjukhus blev jag successivt medveten om mitt mående. Egentligen märkte jag av det redan många veckor tidigare då jag under kort tid gick ned drygt tio kilo i vikt.

– Svårigheter att hålla den ”röda tråden” märktes allt tydligare, framförallt i arbetet där jag jobbade inom sjukvården och med barn. Jag märkte att jag blev snabbt sämre på att hantera störningsmoment – som ju hela tiden uppkommer då man jobbar med barn. Till saken hör att jag fortfarande efter sex år inte kunnat återuppta det arbete jag egentligen är utbildad för och anställd som. Det är helt enkelt för krävande och för mycket ansvar för att jag ska kunna sköta det på ett medicinskt säkert sätt, vilket är en stor sorg för mig.

-Jag har även fått besvär att hitta ord och särskilt i stressade situationer.”-”Något annat jag märkt är en följd av medicineringen med Sertralin, den har gjort mig avtrubbad rent känslomässigt. Jag är som avslagen mellanmjölk kan jag känna ibland!

Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp?

-Egentligen tog det säkert minst ett år eller två om jag tänker bakåt hur jag mått. Men det som fick måendet att bli mer akut kan jag med säkerhet koppla till min mors bortgång.

Hur har du blivit bemött i vården?

-Egentligen överraskande bra!

-Innan detta var jag själv skeptisk till personer som ”gått in i väggen”, haft panikångest och symtom kring depression och utmattning. Jag tänkte att ”han/hon får väl rycka upp sig och gå vidare. Så fel jag haft!!

Än idag tycker jag att det känns väldigt märkligt att prata om mig själv och mina problem. Det låter som om jag pratar om en annan person!

-De läkare som jag träffat (tyvärr lite för många) har visat på ett stort kunnande och de har verkligen haft förståelse för mina problem, så jag kan verkligen inte klaga på det. Än idag tycker jag dock att det känns väldigt märkligt att prata om mig själv och mina problem. Det låter som om jag pratar om en annan person! Jag minns fortfarande chocken när läkare berättade att jag uppvisade symtom på panikångest. Jag var ju säker på att symtomen var kärlkrampsanfall! Skulle JAG ha haft panikångest?!

Hur har din omgivning reagerat? Förstår de dina behov tycker du?

-Jag får nog även där säga att jag känt mig förstådd. Jag har inte försökt ”mörka” mina problem utan varit ganska öppen med det hela.

Vilka är dina största stressfaktorer?

-Sömnbrist!!! Dock har det under senaste 1,5 året blivit mycket bättre. Tidigare sov jag max tre timmar per natt vilket förstås var helt vansinnigt!

-Oförmågan att göra mer än en halv sak åt gången. Exempelvis sitta i ett fikarum där det pågår flera diskussioner samtidigt…jag klarar inte att fokusera på ”mitt” samtal och det är väldigt störande!

-Jag klarar inte längre att titta på TV, det blir för rörigt och många intryck.

-Jag har svårt att klara att någon ”vill mig något” eller att någon kommer med förslag på vad som ska göras till exempel på gården jag har som fritidsställe. Att ha en ”att göra lista” som blir allt längre och längre och som troligen kommer att följa mig i graven! Att min sambo, troligen helt obetänksamt, hela tiden kommer med saker som ska göras. Det ska målas, bytas fönster, nytt tak, måla och tapetsera om invändigt, installera kamin, byta sängar, renovera vedspisen, göra uteplats. Detta är då endast ett lätt skummande på ytan av saker att göra. Därtill kommer grannar samt övriga släkt och vänner som lägger allt mer på detta berg. I slutändan blir det ett berg av för mig omöjliga ting att uppfylla.

Mitt skydd mot allt det jag beskriver är att ”sitta still i båten” och fokusera på här och nu.

-Mitt skydd mot allt det jag beskriver är att ”sitta still i båten” och fokusera på här och nu. Koppla bort ”berget” helt enkelt. Nackdelen med det, tror jag i alla fall, är att mitt minne blivit väldigt dåligt. Jag kommer knappt ihåg något jag exempelvis ska göra eller har gjort…det bara försvinner.

-Man är väldigt ensam i det här tillståndet. Det vore mycket enklare att ha ett gipsat ben för då är det ingen diskussion om att man inte klarar vissa saker.

Hur ser ditt liv ut idag och vad gör du för hantera vardagen?

-Ensamhet, ensamhet, ensamhet! Tystnad och att försöka göra ”ingenting” på ett bra sätt. Jag har tidigare gått en mindfulnesskurs och fått en del strategier genom det. Sedan tycker jag att det är bra att vara ute i naturen, försöka att träna kroppen med någon cykeltur, ta promenad mm.

Jag har tyvärr fått inse att jag är en helt annan människa än vad jag var innan.

Vad vill du säga till andra som känner att de lever i en ohållbar situation och är på väg mot utmattning?

-Vänta inte på att det ska bli bättre bara helt plötsligt, för det blir det inte. Jag har tyvärr fått inse att jag är en helt annan människa än vad jag var innan och att jag nog inte kan förvänta mig att jag nånsin kommer att bli densamma igen.

-Viktigt att prata med någon. Pratandet i sig är en terapi – helst med någon man knappast känner. Kurator och psykolog har jag tillbringat åtskilliga timmer hos.

-Försök att få gehör hos arbetsgivare för att om möjligt få ändrade arbetsuppgifter. Mycket hellre det än att gå fortsatt sjukskriven, vilket är psykisk nedbrytande i längden MEN alldeles nödvändigt på kortare sikt!

Vill du också berätta din historia?

No Comments

    Leave a Reply