Läsarintervjun: ”Efter utmattningen har jag tänkt om gällande allt”

Caritha hade ett fullt schema och tyckte själv att hon orkade ansvara och driva allt, att jobba och finnas där för alla även privat. Tills allt rasade. Idag lever hon ett helt annat liv och även om hon inte önskar sin värsta ovän att drabbas, så är hon ändå tacksam för alla de insikter som utmattningen fört med sig.

Vill du komma i kontakt med Caritha?

Du är välkommen att kontakta mig om du vill ha Carithas e-postadress!

Hur och när märkte du att något var fel?

– Mina första varningssignaler var när jag vaknade en natt av att allt bara snurrade, det var fruktansvärt. Jag ringde akuten och de sade bara att jag råkat ut för en ångestattack och att jag skulle vila. Sedan tog det några år innan det rasade.

– Jag hade jobb och allt funkade men så för 8 år sedan brakade det loss. Innan dess hade jag haft ett par återfall av yrsel och ångestattacker som jag inte visste vad de berodde på, så jag körde på ändå. Ingen annan sa något heller. Efter dessa attacker brukade det ta några dagar och sedan funkade jag igen, så jag tänkte inte mer på det. Jag hade ett fullt schema med familj och allt som skulle göras.

Vilka symptom har du känt av?

– Jag hade egentligen inga ”typiska” utmattningssymptom, mer än migrän då och då. Men under resans gång har jag fått tinnitus, sus i öronen och yrsel…den har jag fortfarande kvar. Jag har ändrat en del i kosten för att bygga upp hälsan. Nu äter jag till exempel mer lax och fet fisk, avokado, apelsiner och sånt.

Jag fick besvär med hud och hår på grund av all stress.

– Jag fick besvär med hud och hår på grund av all stress och lade ner mycket tid på att prova nya hår- och kroppsprodukter, nu kör jag endast doftfritt och produkter för känslig hud. Hår har jag tappat i och med utmattningen och det är något som jag inte har lyckats att få ”bukt” med än, men tror att med tiden så lägger sig det med. Jag känner mig lugn i denna process.

Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp och hur har du blivit bemött i vården?

– Jag sökte egentligen hjälp för något annat ett par år innan,men de avvisade min fråga om hjälp. Sedan när det väl hände,sökte jag direkt kontakt. När jag rasade mötte jag en bra läkare som sjukskrev mig på deltid, sedan kom jag i kontakt med sjukvården på ett annat sätt och fick stöd av dem. Jag får stöd än idag, men jag gör allt jobb själv. Jag har haft flera olika läkare och det har fungerat oerhört bra.

Hur har din omgivning reagerat? Förstår de dina behov tycker du?

– Mina föräldrar och min brors familj kunde inte riktigt förstå vad detta innebar, men efter ett tag så  förstod de mitt behov av återhämtning och en tid av ensamhet. Min man och mina barn står vid min sida. Även arbetsförmedlingen och försäkringskassan utöver läkaren stöttar och förstår mig, då jag beskriver hur jag mår och upplever min situation. De har varit ett stort stöd under denna resa och är det än idag. Jag upplever att de förstår mina behov, men framför allt är det jag som uppmärksammat dem själv och kommunicerar det med dem.

– Jag har fått sålla bland vänner och bekanta. I början sov jag 10 timmar per natt, orkade inte gå ut eller göra något alls. Min man tog hand om familjen. Jag orkade inte med besök och än idag behöver jag ”veta” om någon ska komma så jag är förberedd. Men dessa stunder är få. Jag har redan talat om hur jag vill ha det och det funkar bättre för mig. Inget ”Gevalia-besök” än 🙂


Jag har fått jobba med självkännedom och självkänsla, analysera om en relation är bra för mig.

– Jag har fått lära mig att tala om när jag inte kan träffas och att förklara varför. Det är inte alltid så att andra förstår, men jag orkar liksom inte längre bry mig för det tar alldeles för mycket kraft. Sedan så är jag som person en snäll och mjuk människa så jag har nog varit lätt att utnyttja både i vänskap och i arbete. Nu har jag fått jobba med självkännedom och självkänsla, analysera om en relation är bra för mig eller inte och om jag trivs i personens sällskap.

Vilka är dina största stressfaktorer?

– Det jag stressar mest av är andra människor och miljöer där det är mycket folk och rörigt omkring mig, även ljud, sorl och blinkande ljus.

– Att göra en massa saker under en dag stressar mig också. Att ha en massa måsten samt andras eller samhällets förväntningar och krav hur man bör vara.

Hur ser ditt liv ut idag och vad gör du för hantera vardagen?

– Idag så tar jag det mycket lugnt och jag har ett dags/veckoschema som jag fyller i, jag tänker även på att hålla mig till en sak i taget. Jag går på kyrkans retreater och har min tro som burit mig, trots svårigheterna.

– Jag vilar mycket och tar hand om mig genom att bada, ta massage, fotbad och jag har schemalagt så att jag regelbundet kör hemma-spa och försöker följa det. Jag går ut på parkpromenader, målar och är kreativ. Går på retreater, åker till landet, tänker, ser film och laddar batterierna. Jag pratar men behöver också mycket tystnad, därför använder jag hörselproppar varje dag. Jag storhandlar en gång i veckan och då helst på kvällen när det är mindre folk i affärerna. När jag promenerar använder jag gåstavar som ger bra stöd, har hörlurar med instrumental musik och fågelsång plus att jag har en hatt som skymmer insyn när jag väl behöver det.

– Jag låter andra ta ledningen och när jag har lagt på en lite för hög växel tar jag det långsamt. Jag behöver vila dagen efter sociala sammanhang som tagit kraft och då jag gett ut kraft.

– Jag jobbar på att hitta nya strategier och gränssättningar för mig själv och andra. Allt för att jag ska lära mig att hantera mitt nya jag. Andra får vänta och en hel del relationer har jag fått avsluta då de inte var gynnsamma eller läkande.


För mig har läkningen pågått mest i mitt hem och mina egna val har fungerat bäst.

– Jag har varit med i olika ”grupper” för att se om jag blir bättre, men det har inte fungerat. För mig har läkningen pågått mest i mitt hem. Mina egna val har fungerat bäst och där är jag nu. Ingen utifrån kan tala om för en vad som funkar för just mig.

– Genom en utredning har jag fått gå igenom olika arbetsområden och sysselsättning för att se hur min förmåga är..och den är inte bra. Jag har lyckats komma upp till 8 timmar per vecka, men nu behöver jag åter våren att läkas och hämta ny kraft. Jag vet nu av erfarenhet var jag trivdes och mådde som bäst, dit söker jag till hösten igen. En förstående kollega och vän på min resa har hjälpt mig, det är en person som har ögon för min situation och inte kräver eller pressar fram något utan allt kommer inifrån mig själv.


En massa prylar som tog energi har åkt ut ur mitt hem.

– Jag har även tänkt om en del när det gäller mitt boende. Vad kunde jag ändra på i mitt hem för att trivas och vad gjorde mig stressad? Så mycket prylar har åkt ut och jag har avskalat i alla rum och gjort det enkelt att städa. Det som tog och tar energi är en massa prylar, det kan vara skönt att sortera ut. Sen har detta gått i omgångar, allt har sin tid.

Vad vill du säga till andra som känner att de lever i en ohållbar situation och är på väg mot utmattning?

– Till andra som är runt mig och även till de som är på väg att falla – jag märkte det inte bara så där. Jag tyckte jag hade ork och energi både för min familj och hemmet, vänner och släkt. Jag höll i trådarna och var den drivande kraften i många avseenden. Det gick inte att tänka på någon stoppknapp…den fanns liksom inte.


Många har inte tid att tänka på hälsan, de rusar runt i sina liv och ser inte det jag nu kan se…att här går det fort om man inte tar sig tid till återhämtning.

– Jag vet inte vad man kan göra för att hindra någon annan att hamna där mer än att tala om hur viktigt det är att det lugnt och vila när det behövs, gå ut och njut av naturen, andas. Allt är inte så viktigt som man tror, utan man måste prioritera. Många har inte tid att tänka på hälsan, de rusar runt i sina liv och ser inte det jag nu kan se…att här går det fort om man inte tar sig tid till återhämtning.

” – Jag vill också gärna lyfta fram hur svårt det är när man väl har låtit det gå för långt och det är inget jag önskar någon att få uppleva. Jag är inte hel än och tror inte att jag nånsin kommer att bli det fullt ut, det har tagit sin tid att acceptera.

– Det har gjort ont och det gör ont än idag att inse att man inte är kapabel till att göra samma saker som förr eller ens tänka två saker samtidigt för då blir det kortslutning. Hjärnan har fått ta en smäll. Idag ser man på hur andra jobbar och skrattar och har det gott, medan jag själv går på knäna. Det sorgliga är också att det SYNS inte utanpå, det är som ett dolt handikapp.


Jag ser saker med nya ögon, har högre krav på livet och på människor.

– Samtidigt – att få vara den man är idag – är en gåva. Man ser livet på ett helt annat sätt, det är inte samma tempo och man är mer närvarande. Jag ser mina barn på ett helt annat sätt. Jag säger många fina saker till dem och vi har en mycket närmare relation nu än då, när allt bara rullade på. Så är det även med min man och även med mig själv… jag ser saker med nya ögon, har högre krav på livet och på människor. Jag vill ha kvalitet och jobbar ständigt med att prioritera vad som är viktigt för mig. Till exempel om jag är styrd inifrån eller om jag styrs av någon annan eller av yttre krafter.

– Förr skulle jag alltid vara alla till lags, nu orkar jag inte med det mer. Livet är alldeles för kort att lägga på sådana saker. Idag kan jag också känna kroppens signaler, när den till exempel talar om att nu är det dags att vila. Det är jag glad för och jag lyder min kropps känsla.


jag är inte samma människa som jag var innan.

– Jag provar på nya aktiviteter och har flera saker jag drömmer om att testa. Jag känner in hur jag mår efter upplevelser och varför jag kanske inte orkade med. Pennor och papper är något jag använder mycket och skriver eller ritar ner mina upplevelser i brainstorming/gubbar/bilder och sådant. Det hjälper mig att se klarare och förstå mig själv. Allt som rör sig runt omkring en där ute och alla tankar inom en. Det gamla sättet att tänka och agera får man fortfarande arbeta med. Jag jobbar lite som en vägarbetare – lagar och fixar vägar, gräver och gör om ledningarna, kollar var läckan är och lappar ihop eller köper ett nytt rör.

– Visst, jag faller och ramlar dit. Ganska ofta. Men jag jobbar på det och att återgå till mina grundrutiner som fungerar. De ändras med tiden, när livet skiftar. Men jag är inte samma människa som jag var innan, jag har mognat och tänkt om när det gäller allt.

Vill du också dela din berättelse?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *