Intervjun: ”Jag prioriterade bort både mående och sömn”

Detta är andra gången som Tottie drabbas av utmattningssyndrom. Hon hamnade i en slags prestationsspiral och kände att tiden aldrig räckte till, vare sig på jobbet eller hemma. Kroppen började säga ifrån mer och mer, trots att hon kände igen en del symptom tog det tid innan hon tog sig själv på allvar – så illa kunde det väl inte vara? Läs Totties berättelse!

Hur och när märkte du att något var fel? Vilka symptom har du känt av?

Det hela började i höstas (2020) med att jag kände att jag började tappa kontrollen. Jag fastnade i någon slags prestationsspiral som aldrig tog slut och i takt med att arbetsbelastningen på jobbet ökade gjorde även mina höga krav på mig själv det. Jag jobbade över mycket för att jag kände att jag ”aldrig blev klar” och hann aldrig återhämta mig ordentligt.

Även på min fritid kände jag att jag behövde prestera på olika sätt. Träna mer, ha tid för mina hobbys, hålla hemmet rent, vara en perfekt partner, vän, dotter och så vidare… Jag prioriterade helt enkelt bort mig själv, mitt mående och min sömn. Jag var hela tiden medveten om detta men tänkte att det snart skulle gå över och bli bättre. 

”En allmän känsla av att alltid vara ”på”, att inte kunna slappna av.”

De första symptomen var samma symptom på stress som jag känner igen sedan många år tillbaka. Tunnelseende, domningar i händer, nacke och axlar, iskalla händer och fötter, hjärtklappning, ytlig andning, yrsel, värk i nacke och axlar och en allmän känsla av att alltid vara ”på”, att inte kunna slappna av.

Jag förstod så sent som i januari i år (alltså efter att ha gått i nästan ett halvår med dessa symptom dagligen) att något faktiskt var fel när jag, efter nästan tre veckors ledighet, dagen innan jag skulle tillbaka till jobbet fick ett migränanfall och symptomen inte försvann. Huvudvärken försvann tack och lov men efter sex dagar med konstant hjärtklappning, pulserande i huvudet och ögonen, yrsel, extrem trötthet, en känsla av svullnad i kroppen, tryck över bröstet, konstiga synproblem som flimmer och synbortfall i delar av synfältet, andfåddhet av att gå korta sträckor och en kropp som vibrerade varje kväll när jag gick och la mig åkte jag faktiskt till akuten efter att ha rådgjort med en sköterska på 1177. 

När jag var utmattad förra gången (2013-2018 ungefär) hade jag mycket mer ångest och dagliga panikattacker, vilket jag inte haft denna gång. Det är nog en anledning till att det hann gå så här långt innan jag tog mina symptom på allvar och sökte hjälp. 


Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp?

Det tog ungefär ett halvår. 

Hur har du blivit bemött i vården?

Den här gången har jag blivit bemött otroligt bra. Min första kontakt med vården var sköterskan på 1177 och när jag åkte in till akuten där de tog mig på stort allvar och undersökte hjärta och lungor, tog blodprover, prover på sköldkörteln och såg till att jag fick träffa en neurolog. När de konstaterat att inget var fel på mig bad de mig kontakta min vårdcentral för att få mer hjälp. 

När jag ringde vårdcentralen kom de fram till att vi behövde göra en migränutredning så tyvärr fick jag vänta i en månad på att få en tid, men läkaren jag sedan äntligen fick träffa var fantastisk. Vi hade inledningsvis ett videosamtal men hon kom snabbt fram till att det nog inte var migränen som var det största problemet här och jag fick ta blodprover och sedan träffa henne på ett nytt 45 minuter (!) långt besök för en grundlig utredning. Hon misstänkte då att jag låg i riskzon för utmattning och remitterade mig till en sjukgymnast för att få hjälp med min värk och mina spänningar samt frågade om jag ville bli remitterad till en stressklinik för att få hjälp att stressa ner. Hon frågade också om jag ville bli sjukskriven. Det ville jag absolut inte och tackade även nej till stressklinik. Så illa kunde det väl inte vara?

”Hon sjukskrev mig på 50% och remitterade mig till stresskliniken samma dag.”

När jag ett par månader senare började gråta så fort min chef (eller någon annan för den delen) frågade hur jag mådde och mina symptom inte gått över, blev jag övertalad att höra av mig till läkaren igen. Jag blev uppringd av min läkare en kvart efter att jag ringt min vårdcentral och hon sjukskrev mig på 50% och remitterade mig till stresskliniken samma dag. Det gick så fort att jag knappt hängde med. 

Det gick fort även på stresskliniken. De hörde av sig bara ett par dagar efter att min läkare skickat in remissen och bokade in samtal för utredning, vilket senare ledde till att jag blev antagen till programmet jag går nu. Det är ett 12 veckor långt program för utmattade och jag har ett litet team bestående av en läkare, psykolog, sjuksköterska, rehabkoordinator och fysioterapeut som tar hand om mig nu. Helt otroligt! Jag går dessutom hos sjukgymnast sedan i februari och får akupunktur och triggerpunktsmassage för mina spänningar, vilket har hjälpt mycket. 

”När jag försökte söka hjälp förra gången möttes jag av en nedlåtande läkare som fick mig att tro att det var några kilos övervikt som var mitt enda problem.”

Jag blir alldeles rörd och överväldigad av hur mycket och bra hjälp jag har fått denna gång. När jag försökte söka hjälp förra gången möttes jag av en nedlåtande läkare som fick mig att tro att det var några kilos övervikt som var mitt enda problem. Jag mådde så dåligt av att gå dit men försökte ändå under flera års tid kriga för att få någon slags hjälp.

Det hela slutade med att jag fick tio besök hos en psykolog som inte heller förstod vad som var fel på mig (och jag själv förstod ju absolut inte så jag kunde inte heller förklara) och när min läkare efter 4 år föreslog att jag skulle prova äta antidepressiva hade det värsta gått över så jag tackade nej och hoppades på att kunna må bättre på egen hand istället. Jag läkte hyfsat till slut men hann inte må okej i mer än kanske 2 år innan jag nu blivit utmattad igen. 


Hur har din omgivning reagerat? Förstår de dina behov tycker du?

Människorna i min omgivning är fantastiska. Alla mina nära stöttar mig något oerhört och min sambo har förståelse för hur jag mår sedan förra gången jag mådde dåligt. Vi ska faktiskt ha en anhörigträff på stresskliniken snart så ska vi få se om han kan lära sig något nytt också. En stor lättnad är även att min chef och mina kollegor har förståelse för mina behov och har varit otroligt flexibla för min skull. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre arbetsgivare faktiskt. 


Vilka är dina största stressfaktorer?

En av mina största stressfaktorer är helt klart en för hög arbetsbelastning på jobbet. Men även på fritiden kan jag känna att jag har för mycket att göra, aldrig blir klar och att tiden inte räcker till. Jag får panik av att känna att jag inte har kontroll över allt. Detta är något jag får konkret hjälp med på stresskliniken. Jag har fått verktyg som kan hjälpa mig att hantera sådant här och nu är det jag som behöver öva, öva och åter öva för att skapa beteendeförändringar hos mig själv och hitta ett mer hälsosamt förhållningssätt. 

Andra saker som triggar min stress är spontana schemaändringar och oförutsedda händelser (jag schemalägger och planerar i princip varje minut av mitt liv – brukade leva för att vara spontan men har nu svårt att hantera sådant vilket jag sörjer lite), hög ljudnivå omkring mig och om människor nära mig mår dåligt. 


Hur ser ditt liv ut idag och vad gör du för hantera vardagen?

Idag är jag utmattad och sjukskriven på 50%. Kämpar mig oftast igenom dagarna med min extrema trötthet och har svårt för att koppla av. Jag deltar i stressprogrammet och gör mina hemuppgifter så gott det går men känner mig ofta stressad och som att jag har för mycket att göra. Har framför allt svårt att stressa ner när jag är på jobbet och har haft väldigt svårt att förstå att jag inte behöver göra 100% jobb på 50% av tiden. Känner dåligt samvete över att jag är sjukskriven när vi har så mycket att göra. 

Jag känner mig dock hoppfull och mitt mående går åt rätt håll. Jag har också blivit bättre på att vara ärlig med min omgivning med hur dåligt jag faktiskt mår och stödet jag då har fått har gjort vardagen något enklare att hantera trots allt. 


Vad vill du säga till andra som känner att de lever i en ohållbar situation och är på väg mot utmattning?

Det kanske låter klyschigt och jag vet ju själv att det är lättare sagt än gjort men – på riktigt – lyssna på din kropp och ta dina symptom på allvar!

”Fem djupa andetag när du väntar på bussen kan faktiskt göra skillnad.”

Se till att äta bra, sova tillräckligt och motionera lagom. Försök att ta dig tid varje dag till att prioritera dig själv och ditt mående även om det bara blir fem djupa andetag när du väntar på bussen. De fem andetagen kan faktiskt göra skillnad. Vila när kroppen ber dig och sök hjälp så fort du anar oråd (och tacka ja om din läkare vill remittera dig till en stressklinik eller dylikt…).

Försök trösta dig med att dina symptom inte är farliga utan bara kroppens naturliga reaktion på stress. Du kommer inte behöva må så här hela livet utan kan snart blir frisk och må bra igen och det finns faktiskt bra hjälp att få. Ta hand om dig för du är trots allt den viktigaste personen i ditt liv! 

Vill du också berätta din historia?

Dela gärna!

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på pinterest
Pinterest
Dela på email
Email
5 1 Rösta
Vad tyckte du om detta inlägg?
Prenumerera
Meddela mig om
guest
0 Kommentarer
Feedback
Se alla kommentarer

Produkter jag gillar

Innehåller annonslänkar

Mot stress

Probioplex

För magen

Super Magnesium

Bättre sömn

Du kanske också vill läsa:

Prenumerera på bloggen: