Aldrig mer utmattad

Intervjun: ”Det är jag som väljer i mitt liv”

Idag möter du Johan, som berättar om bakgrunden till sin utmattning, vändpunkten och den mentala resa han gjort sedan han fick hjälp. En upplyftande berättelse om att steg för steg välja bort ekorrhjulet!

Johans utmattning – bakgrund:

I år fyller jag 50 år i denna kropp och jag har växt upp i ett samhälle där man ansågs ”bra” om man gick upp tidigt på morgonen, jobbade hårt med kroppen och fick mycket gjort innan 11.00. Kunde man inte sova på kvällen efter att man just druckit en stor kopp kaffe, ja då hade man istället självklart jobbat för lite. Somna skulle man göra av fysisk ”utmattning” osv. Detta kring arbete och prestation tänker jag är en ”kollektiv” uppfattning som vi skolas in i när vi är små genom att se på vår omgivning. Ingen jag kände när jag var barn var arbetslös, det fanns inte sådana och de som eventuellt var det var det ”något fel på”. En gång blev min far arbetslös på 1980 talet och då gick han inte ut på hela dagen, det var först efter kl 16 som han ville ”visa sig” på byn.

”Detta kring arbete och prestation tänker jag är en ”kollektiv” uppfattning som vi skolas in i när vi är små genom att se på vår omgivning.”

Jag blev också väldigt bra på att prestera mycket, fort och med hög kvalitet rent praktiskt, jag gillade skolan genom alla mina år och trivdes som bäst med de teoretiska ämnena som fysik, kemi, teknik osv. Så jag har även ett ben i den ”teoretiska” världen. Så jag tyckte det var perfekt att kunna använda samma teknik även inom dessa områden. Hög produktion på både teori och praktik. 

Det jag beskriver ovan kan ju tyckas som eländigt och av ondo, men när jag reflekterar över detta så ser jag att detta har nog varit en förutsättning för överlevnad i tider innan vi hittade oljan. Den som inte jobbade och samlade förnödenheter fick ett väldigt tufft liv. Så nu ser jag det som att vi gjorde så gott vi kunde och vi gjorde det i all välmening.

Jag lärde mig att trycka bort känslor både fysiskt och psykiskt, dessa var ju bara i vägen för min iver att vara bra och att visa att jag var minsann någon att räkna med när det blåste hårt. JAG var inte någon som vek ner sig, det var det ju bara de veka som gjorde 🙂 Jag beundrade människor som kunde jobba riktigt hårt utan att klaga. En cyklist jag såg upp till hade tryck upp T-tröjor som det stod följande text på: ”shut up legs, it´s only pain”. Det blev även min ”slogan”. – vem bryr sig om smärta, det är ju bara att trycka bort, den gör inte att du vinner loppet osv. Mitt ego var enormt och det villa bevisa sin odödlighet, då detta var mitt egos största skräck, att ”dö, att inte finnas, att inte vara stark osv.

”Jag var minsann någon att räkna med när det blåste hårt.”

Jag sitter och småler när jag skriver detta, jag ser på mig själv med kärlek i ögonen och hur jag resonerar. Jag ser ett ”litet barn” som börjat få en rejäl portion av självförtroende men självkänslan stod inte i balans med detta 🙂

Jag var ung och jag var i fysiskt toppform 2010. Jag var 38 år och jag brukade tänka på mig själv som ett kärnkraftverk med outtömliga krafter och med en vilja utan dess like. Jag tyckte det var tragiskt att tid och pengar skulle vara ett hinder för en sådan som mig så när det började gå lite tyngre i maskineriet några år senare drog jag bara i en högre växel och gasade ännu mer. Det har aldrig funnits någon annan än jag själv som sagt åt mig att jobba hårdare, mer och fortare. Folk i min omgivning, på jobbet och hemma sa snarare att jag skulle lugna ner mig och det sporrade bara ännu mer. Men deras ”imponerade” blickar sa iofs mycket…

Det var bara när det kom till att träffa tjejer som jag verkar ha förstått att det är bra att lyssna och vara intresserad av hur de tänkte, kände osv. Så då blev jag bra även på detta, men de flesta ville ju ha en god vän och inte en partner, så det blev många besvikelser där 🙂

Hur och när märkte du att något var fel? Vilka symptom har du känt av?

2017 började det gå riktigt tungt och jag märkte hur skärpan minskade i det jag gjorde. Jag blev mer och mer frustrerad över hur ”okunniga” människor var, hur lite de ”brydde sig” om allt från miljöfrågor till rättvisefrågo,r, eller hur de förhöll sig till hastighetsskyltar mm. Jag började idiotförklara folk på löpande band.

Hela 2019 mådde jag verkligen skit men jag tvingade mig att fortsätta och jag antar att betydligt många fler än de som vågade säga något såg tydligt vartåt det barkade för mig.

”Jag började idiotförklara folk på löpande band.”

Hösten 2019 betedde jag mig verkligen illa på min sons hockeymatcher, jag vrålade och skrek på läktaren, skällde på domaren och på mina kollegor. En väldig skam infann sig när jag lugnat ner mig, men jag låg så nära bristningsgränsen hela tiden at det minsta lilla fick mig att explodera. 

Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp?

Det var först när min fru och en nära kollega verkligen sa ifrån att ”nu räcker det”. De sa ungefär samma sak – att inget av det jag höll på med hade något värde för någon annan än för just mig. Då föll polletten ner. Detta var innan jul 2019. Jag sa till min chef att jag håller nog på att gå i väggen, jag går hem nu och funderar över julen så får vi se vad som händer efter nyår.

Jag bokade ett läkarbesök efter nyår och jag skulle ju bara dit och ”höra” lite. Jag hade träffat lite olika psykologer genom åren som jag försökt berätta för, men det var kvickfix som gällde. Denna gång blev det annorlunda. Jag behövde bara en liten, liten knuff och så klev jag över till att vara sjukskriven.

Hur har du blivit bemött i vården?

Jag gick via en sjukvårdsförsäkring i jobbet och fick träffa en privat läkare/psykolog eller vad hennes titel var. Hon var fantastisk och bjöd verkligen upp till dans på ett sätt som passade mig utmärkt. Hon var väldigt rak, men kärleksfull och inte dömande, hon gav mig små, små hintar som jag precis kunde uppfatta. Jag tycker ju om att förstå hur saker fungerar och vad som påverkar vad, så min nyfikenhet och min förmåga att tänka utanför boxen passade utmärkt i denna process när jag skulle börja förstå mig själv och när jag skulle börja återställa obalansen i mitt inre.

Jag fick även träffa en KBT terapeut under hela 2020. Hon var riktigt rak mot mig och spände blicken i mig fast på ett väldigt behagligt sätt. Hon ”läxade” upp mig med glimten i ögat så fort jag trodde att jag var ”frisk”.

Jag har hört många historier om hur vården inte funnits där för människor i min dåvarande situation, jag kunde inte alls dela deras bild. Jag fick så mycket hjälp av både vården och företaget jag jobbar på. Jag fick två mentorer från jobbet. En kvinna från HR och en man som är 10 år äldre än mig. Vi gick skogspromenader och pratade och han ställde ”ledande” frågor. Min chef stöttade mig och gjorde hembesök med fika.

Jag var hemma första halvan av 2020. Jag pysslade lite varje dag i min snickarbod, fikade med min mor i hennes växthus och hämtade barnen tidigt på skolan. Det var en väldigt jobbig tid men jag tackar mig själv för att jag smort mitt munläder under alla år – jag pratade och pratade med allt och alla. Jag skämdes inte utan tyckte det var viktigt att alla visste hur jag mådde. Jag kunde inte längre förmå mig själv att ljuga och hålla masken. Jag kände en stark kraft i mig som sa att nu var det bara 100% ärlighet som gällde. Folk fick tycka vad de ville, men jag hade bestämt mig för att komma i balans igen,. Jag skulle växa och lära mig vara sann mot mig själv. Jag tackar mig själv väldigt ofta för att jag hade modet att dra i handbromsen innan jag låg i ”fosterställning”, jag kunde ju fortfarande stå upp.

”Jag skämdes inte utan tyckte det var viktigt att alla visste hur jag mådde.”

Hur har din omgivning reagerat? Förstår de dina behov tycker du?

Väldigt många i min omgivning öppnade sig när jag var så öppen. De jag minst anade började berätta om allt jobbigt de varit med om. Många män började prata från sitt hjärta innan de hann reagera och när de väl märkte att de släppt garden backade vissa, men många fortsatte lyckligtvis.

Jag började min andliga resa redan första dagen jag blev sjukskriven, jag började läsa allt som jag kom över när det gäller tolkningar av bibeln till andra andliga författare och en svag bild började ta form i mig, äntligen hittade jag något som kunde ge mig svar på mina existentiella frågor. Var var vi någonstans innan vi föddes? Hur många gånger har ”The big bang” upprepats osv. Jag insåg sakta men säkert att allt jag trott på visade sig vara omvänt i de absolut flesta frågor.

”Jag började min andliga resa redan första dagen jag blev sjukskriven.”

Efter sommaren 2020 började jag jobba 25%, men då kom Covid in i mitt liv, vilket jag knappt märkt av då jag gått i min bubbla. Hemmaarbete utan att kunna genomföra kundbesök gav mycket tid att fortsätta reflektera och titta inåt.  Jag hade knappt hört ordet ”lyssna” och var än sämre på att göra detta så det var en helt ny värld som började öppna sig för mig och den fanns ju där i mitt innersta, under alla rädslor, där fanns det något enormt stort och ljust som ville ut. Först var det enbart i teoretisk form, men ju mer jag lyssnade och läste olika stora ”mästare” som gav exempel på olika tankeövningar som gick ut på att vara i nuet, desto mer började jag även få små ”glimtar” av något väldigt häftigt.

Medveten närvaro var något som kom ”slumpmässigt” och när jag minst anade det, men jag blev tagen och kände att ”DETTA” vill jag ha mer av. Det är ju underbart att bara sitta och titta på färgen på ett vanligt blått klinkergolv i dessa korta men fantastiska stunder. Jag trodde att det var ”tur” när de kom, men sedan började jag inse att jag kan ju faktiskt påverka detta själv. Det är ju faktiskt jag som kör denna bil 🙂

Hur ser ditt liv ut idag och vad gör du för hantera vardagen?

Idag kan jag inte ”tvinga” mig till att ”prestera”, men jag börjar kunna använda min kreativitet och mitt inre ljus för att ”skapa”. Det går inte så fort och vissa dagar går det inte alls. Då bara går jag på ”grundgas” och kan inte annat än acceptera. Vissa dagar är jag fylld av en enorm skaparglöd och då är det som magi och ju mer tiden går ju mer kan jag acceptera detta nya läget.

Jag kliver ur ekorrhjulet lite mer för var dag, jag har inte bråttom och ju mer jag känner att det ”kittlar” i mitt inre av värme och glädje, desto mindre sug får jag efter att äga och ha saker. Det skruvas sakta men säkert om från begär till frid. Detta är en process som jag har insett att den kommer att fortgå i alla evighet. Jag börjar hitta likasinnade på nätet som beskriver ungefär samma resa och vi pratar om att vara ”goda” förebilder utan att döma oss själva och vår omgivning.

”Jag kliver ur ekorrhjulet lite mer för var dag.”

Visst blir jag irriterad på barnen ibland på morgonen, men jag märker det mycket fortare och jag ber om ursäkt då jag upplever i mig själv att jag betett mig ”illa”. Jag har lovat mig själv att inte stressa, det går oftast att undvika när jag planerar och ser min egen del istället för att skylla på andra. Tycker folk att jag gör ”för lite” så är det inte längre mitt problem, det är deras åsikt och den säger inget om mig, den ”skvallrar” ju bara om deras egen syn på sig själv. Jag väljer att ta ansvar för mig själv så gott jag kan och jag vill göra det medvetet. Jag vill vara lyhörd för vad jag själv känner och för vad andra upplever. Vi kan alla vara både elev och mästare i alla våra möten med andra. 

”Tycker folk att jag gör ”för lite” så är det inte längre mitt problem, det är deras åsikt och den säger inget om mig, den ”skvallrar” ju bara om deras egen syn på sig själv.”

Min kropp knorrar lite, men min knopp är oftast lycklig och jag skulle inte vilja byta. Jag vet inte hur jag skall tolka allt när jag känner mig ”lyckligt lottad” för jag tror inte på tur/otur. Har jag varit ”feg” och valt ett enkelt liv denna gång? Var mitt förra liv så svårt att jag ville ha det lite lugnt denna gång? Eller har jag verkligen tagit ett ”tufft” liv denna gång i förhållande till min ”förmåga”? 

Vad vill du säga till andra som känner att de lever i en ohållbar situation och är på väg mot utmattning?

Jag tror inte att vi kan hjälpa någon annan än oss själva så jag vill inte ge några ”råd”. Vi har alla vår egen väg att vandra och ingens väg är den andras lik. Vi måste hitta vårt eget innersta rum och vara dom kärleksfulla och ljusa personer vi är på riktigt. Genom att lära känna mig själv kan jag bete mig kärleksfullt mot mig själv och mot andra, då kan jag bidra till en trygg och förlåtande miljö där det är ok att vara som man är och på så vis kan jag ”hjälpa andra att hjälpa sig själv”. Självklart ska vi sätta gränser när det behövs. Min stora insikt är att det är jag som väljer i mitt liv. Inget beror på någon annan, det ser jag som en enorm möjlighet men det skrämmer också mig mellan varven.

Vill du också berätta din historia?

Dela gärna!

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på pinterest
Pinterest
Dela på email
Email
5 2 Röster
Vad tyckte du om detta inlägg?
Prenumerera
Meddela mig om
guest
0 Kommentarer
Feedback
Se alla kommentarer

Produkter jag gillar

Innehåller annonslänkar

Mot stress

Probioplex

För magen

Super Magnesium

Bättre sömn

Du kanske också vill läsa:

Prenumerera på bloggen:

Blogg - kategorier