Ett gästinlägg av Ellen Nordgren.
Det var en oktobermorgon, en sådan där mörk måndagsmorgon vid sju, som jag i vanlig ordning hade tänkt ta mig till jobbet. Inte cykla, det orkade inte kroppen längre, utan ta tunnelbanan och byta på Slussen som vanligt.
Jag hade tagit mig upp ur sängen, gjort mig klar och var på väg när jag kände att alla de symptom jag känt så länge nu hade gjort min kropp alldeles matt. Jag orkade knappt röra mig och ändå var jag på väg ut genom dörren. Då frågade min man ”Ska du verkligen?”
Jag svarade ”nej”.
”Jag orkade inte mer.”
Jag hade levt länge med stress
Tidigare hade jag alltid sagt ja (till typ allt) och bitit ihop, klarat av, fixat, lagt i ännu en växel, men nu tog det stopp. Jag orkade inte mer. Min kropp orkade inte mer.
Jag hade levt länge med stress, både yttre och inre, kände ofta stark oro och ångest, jag sov dåligt, hade spänningar i kroppen, migränliknande huvudvärk och var väldigt känslig för ljud och ljus. Men jag hade fortsatt med huvudet före år efter år, utan att pausa.
Den här måndagsmorgonen sjukade jag mig och ringde vårdcentralen. Det skulle dröja innan de kunde ringa upp så jag gick ut för trots att kroppen var matt och trött så var jag oerhört rastlös. Jag minns exakt var jag var när sköterskan ringde och jag sa att ”jag har ont överallt, jag tror att det är stress och jag behöver en tid”.
”Läkaren suckade dock mest och verkade tycka att jag var till besvär.”
Jag fick komma dit nästa dag och tänkte att det måste vara oerhört vanligt att de har patienter med olika stressymptom, att det fanns någon sorts utarbetade rutiner för att ta hand om utmattade personer. Läkaren suckade dock mest och verkade tycka att jag var till besvär, det hade säkert varit lättare för honom om jag hade stukat något.
Men jag berättade, läste upp mina symptom ur anteckningarna i mobilen och jag tror att jag grät. Det brast, allt brast, och han sjukskrev mig 14 dagar. Två veckor.
Jag försökte vila men hade svårt att varva ner. Tankarna på att gå tillbaka till jobbet snart igen gav mig ångest och jag var väldigt orolig över att tvingas göra det redan efter två veckor.
Diagnos utmattningssyndrom
Tillbaka hos läkaren, efter tio dagar, som även den här gången mest suckade men som ändå fattade att jag behövde mer tid, gav mig diagnosen utmattningssyndrom och sjukskrev mig två veckor till samt fixade en tid hos psykoterapeuten. Det var hon som sedan såg till att jag fick komma in i ett rehabprogram på tjugo veckor.
Det var en lättnad att veta att jag skulle få fortsatt sjukskrivning, en så pass lång period också. Jag skulle få en chans att varva ner, tänka, få nya verktyg och återhämta mig.
Såhär i efterhand kan jag tänka att jag borde bytt läkare men jag pallade verkligen inte det då. Jag kanske skulle ha sökt mig till företagsvården, men orkade inte och ringde närmaste vårdcentral istället.
Jag fick även problem med Försäkringskassan som först avslog min ansökan men efter en del turer fram och tillbaka, och många tårar av både oro och ilska, så fixade det sig och jag var sedan sjukskriven i ett halvår.
”Utmattningssyndrom är inte något som kan vilas bort på två veckor.”
Vi är många som har kämpat eller kämpar med sjukvård och Försäkringskassan och det är så jäkla jobbigt att vara så skör och sjuk och behöva ringa, fixa, kämpa och stå på sig.
Utmattningssyndrom är ett sjukdomstillstånd som gör att hjärnan och kroppen inte fungerar som tidigare, som ger funktionsnedsättningar och påverkar stora delar av ens liv. Det är inte något som kan vilas bort på två veckor.
Lämna ett svar