Läsarintervjun: ”Inget jobb eller person är värt att förlora hälsan för”

Idag möter vi Alex som har en kombination av flera diagnoser. Dessa tillsammans med andra yttre faktorer ledde till både utmattningssyndrom och djup depression. Han är också ett exempel på hur plågsamt det är att tampas med en oförstående omgivning samt även med Försäkringskassan. Läs Alex’ berättelse!

Hur och när märkte du att något var fel? 

– Jag fick diagnosen ADHD samt Emotionell personlighetsstörning 2006 men har hela mitt liv varit väldigt känslig och mottaglig för stress. 2008 blev jag beviljad 100% sjukersättning, eller förtidspension som det hette då, på grund av mina diagnoser. 2015 kände jag att jag ville prova att arbeta och började då 25%. Med tiden ökade jag till 50% men upptäckte ganska snabbt att jag tålde varken det eller de krav som arbetet eller samhället krävde.

– Med hjälp från min dåvarande chef, som lustigt nog hade samma diagnoser, kunde jag fortsätta,. Men vägen var mycket svår och ofta kantad av sjukskrivningar och brist på ork. Ändå kämpade jag på, för att det fick mig att känna mig ”normal”.

– Sensommaren 2017 blev det extra tufft både på jobbfronten samt i privatlivet. Jag slutade mitt jobb och orkade inte fortsätta. Samtidigt hände det mycket på den personliga fronten där gamla sår från mitt förflutna blev upprivna. Detta resulterade i en depression som höll i sig i 6 månader.

”Jag fortsatte ändå kämpa på (ADHD-hjärnan som inte ville fatta) och blev allt sjukare.”

– Trots det, så bestämde jag mig för att flytta tillbaka till mitt gamla hemland (som jag pendlat till och från i många år) för att reparera gamla och skadade relationer. Detta kostade mig dock mycket mer än jag kunde ana och blev helt enkelt början på den utbrändheten samt djupare depression som jag lider av idag. Jag fortsatte ända kämpa (ADHD-hjärnan som inte vill fatta) och blev allt sjukare. Jag fick liten eller ingen förståelse från min omgivning eller familj och vänner och hamnade i allt fler konflikter med både arbetskollegor samt familj.

”Jag kunde bokstavligen somna stående.”

– Efter 1,5 år kände jag att gränsen var nådd. Våren 2019 orkade jag inte mer och flyttade då tillbaka till Sverige, men på avresedagen kom kristallsjukan som ett brev på posten. Väl i Sverige väntade nya krav och nya utmaningar som till slut ledde till att jag i oktober 2019 sökte vård för min obotliga trötthet. Jag kunde bokstavligen somna stående och hade ingen ork till något. Så småningom fick jag kontakt med KBT-terapeut som efter några möten kunde konstatera att jag drabbats av och egentligen lidit av kronisk utmattning i flera år, samt djup depression.

Vilka symptom har du känt av? 

– Jag är både psykiskt och fysiskt slut. Har svåra sömnstörningar, ätstörningar, yrsel, koncentrationssvårigheter och är konstant stressad med svängningar i mitt sinnestillstånd. Den senaste tiden har jag haft väldigt svårt att hantera mina känslor och varit mycket labil, vilket resulterade till slut i vredesutbrott gentemot mina kunder som jag ringt på uppdrag. Jag drar mig allt mer undan sociala sammanhang och spenderar största delen av dagen för mig själv.

– På grund av en bussolycka sommaren 2018 då jag blev påkörd, så har jag lidit av konstant smärta som gör att jag är hela tiden på spänn och kan aldrig riktigt koppla av. Känner mig aldrig utvilad.

Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp?

– Jag har en lång historia med sjukvården i Sverige och i mitt hemland på grund av min psykiska ohälsa. Men för de senaste problemen så sökte jag väl inte hjälp förrän för ett år sedan när jag befann mig hemma i början på 2019. Jag blev då sjukskriven en kort tid på grund av svår stress. Sen sökte jag ingen hjälp förrän i oktober 2019 när jag började må riktigt dåligt.

”Här i Sverige tar man inom vården sig inte riktigt tid att ta reda på saker.”

Hur har du blivit bemött i vården?

– Hemma i mitt hemland (ett annat nordiskt land) har jag blivit bemött väldigt bra och med stor förståelse. Här i Sverige har det varit svårare att få gehör. Här tar man sig inte riktigt tid att ta reda på saker utan man känner sig som patient lite som på ett rullband. Hos min KBT-terapeut så känner jag mig däremot hörd och förstådd. Men inte på min vårdcentral.

Hur har din omgivning reagerat? 

– Väldigt blandat. Min familj är stor och vi är alla väldigt olika samtidigt som vi (en del av oss) delar samma eller liknande diagnoser. De flesta har dock antingen inte velat förstå utan mer anklagat, vissa bryr sig inte över huvud taget och en liten del visar (eller försöker visa) någons slags förståelse.

”De jag trodde var mina ”vänner” har valt en efter en att dra sig undan.”

– Vänner har jag inte många längre, mest bekanta. De jag trodde var mina ”vänner” har valt en efter en att dra sig undan, antingen med att tvärt sluta höra av sig eller att de sakta försvunnit. De få jag har kvar hör inte ofta av sig eller har själva mycket med sina liv och diagnoser. Så nuförtiden håller jag de flesta på ett behagligt avstånd för att jag är rent ut sagt trött på att förklara och ”ursäkta” mitt mående.

Förstår de dina behov, tycker du?

– Nej, de försöker inte ens.

Vilka är dina största stressfaktorer?

– Min familj som inte kan eller vill begripa att jag är sjuk utan tänker mest på sina behov och problem, likaså vänner som bara försvinner.”

”Försäkringskassan är en av de största stressfaktorerna.”

– Försäkringskassan som inte godkänner läkarintyg och hela tiden beger komplettering.

– Tanken på krav, måsten… Folk som inte vill sätta sig in i hur man mår och ”friskförklarar” en utan att förstå vad detta handlar om.

Hur ser ditt liv ut i dag och vad gör du för att hantera vardagen?

– Jag håller mig borta från folk. Spenderar mina dagar nu mest hemma. De dagar jag orkar så tar jag en promenad eller en cykeltur till affären. Men mest blir det min lokala mataffär jag besöker för att undvika folk och trängsel. Pratar alltmer sällan med min familj, då de bara stressar mig. Just nu vill jag bara vara ifred så jag kan återhämta mig så mycket jag bara kan.

Vad vill du säga till andra som känner att de lever i en ohållbar situation och är på väg mot utmattning?

– Ingen person eller jobb är värt att förlora hälsan för. Är situationen ohållbar, gör vad du kan för att ta dig ur den eller hitta ett alternativ: Byt jobb, bryt kontakt med personer som får dig att må så pass dåligt eller ta en ordentlig paus. Lär dig att säga nej.

”Våga vara egoistisk.”

– Om man inte mår bra och tar inte hand om sig själv, så kan man inte finnas där för andra. Våga vara egoistisk. De som är dina riktiga vänner och familj, de kommer att förstå och finnas där för dig. Våga söka hjälp. Ensam är inte alltid stark.