Vi lever i en tid när psykisk ohälsa och utmattning är vanligaste anledningen till sjukskrivning. Det är som en epidemi, ändå skäms många för att prata om det då psykisk ohälsa sedan gammalt är tabubelagt. Dags att ändra på detta, eller vad tycker ni? Här kommer historien om Linda som nyligen valde att göra ett inlägg på Facebook för att bryta skammen.
Längre ned i detta inlägg kan ni läsa texten som Linda valde att dela på Facebook för en kort tid sedan. Här kommer berättelsen om hur hon blev utmattad och hur hon hanterar sjukdomen idag.
Hur och när märkte du att något var fel? Vilka symptom har du känt av?
– Jag märkte av att något var fel för ca två år sedan. Men jag hade också kört på i ett extremt högt tempo med tre flyttar inklusive bostadsförsäljningar inom två år. Under samma period hade jag även totalrenoverat en bostad, fött två barn och sedan haft anhöriga som gick igenom tuffa perioder i sina liv så jag kände att jag behövde vara där för dem. Detta när jag egentligen själv kanske behövde hjälp som andra mest.”
”- Men jag trodde inte jag hade utmattningssyndrom utan att det var något fel i något organ, sköldkörtel eller liknande. Jag tänkte att man omöjligt kan vara så här trött utan kände att något var fel.
De symtom jag haft är yrsel, dåligt minne, svårt att koncentrera mig, svårt att hålla fokus, extrem känslig för ljud och ljus samt extrem trötthet.
Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp?
– Jag väntade ett halvår innan jag sökte hjälp. Jag sa till mig själv att jag ger detta ett halvår, då det varit extremt mycket. Jag tänkte att kanske blir allt bättre när allt lugnat sig och vi kommit i ordning i huset som vi äntligen köpt. Men att om jag efter ett halvår fortfarande känner mig så här trött så får jag kolla upp det. Sommaren kom och jag gick till läkaren. Alla värden var bra och därefter väntade några månader innan min diagnos fastställdes. Och på den vägen var det.
Hur har du blivit bemött i vården?
– Blandat bemött. Många saknar kunskap inom sjukvården och det mesta har jag fått ordna själv. Man får vara tuff, ta för sig och stå på sig. Tråkigt men sant.”
Hur har din omgivning reagerat? Förstår de dina behov tycker du?
– Min omgivning har varit väldigt förstående. Speciellt min man som jag är väldigt tacksam över. Han pushar mig till att fokusera på mig själv och min rehabilitering och han är världens bästa pappa för våra barn. Detta gör det lättare för mig att kunna satsa helhjärtat på att bli frisk då han tar så stort ansvar hemma.
Vilka är dina största stressfaktorer?
– Jag blir stressad av för mycket stimulans och ljud. Till exempel mataffärer tycker jag är jättejobbiga. Självklart även köpcentrum som jag aldrig skulle klara av att besöka som jag mår nu.
Hur ser ditt liv ut idag och vad gör du för hantera vardagen?
– Jag kommer göra något bra av detta. Har bland annat ett projekt på gång som gör att andra kommer få möjligheten att följa min vardag. Mer än så får jag inte berätta i dagsläget. Men det kommer att bli bra!
Vad vill du säga till andra som känner att de lever i en ohållbar situation och är på väg mot utmattning?
– Det jag önskar säga till andra att de måste lita på att allt kommer att bli bra. Det är en riktigt tuff uppförsbacke och man undrar ibland hur länge man kommer orka men fortsätt kämpa för jag lovar er, det kommer att bli bättre.
Jag har fått och kommer få möjligheten att träffa flera av landets främsta forskare och experter inom bland annat sömn och stress. På min Instagram kommer jag dela med mig av experternas tips.
Lindas inlägg på Facebook
Nedan kan du läsa den text som Linda delade med sig av på Facebook, när hon tog steget att berätta. På Instagram kan du följa henne via kontot Stressfrid.
”2014 blev jag tillsammans med mannen i mitt liv. 10 månader senare tar han mig till mitt drömresemål, Maldiverna, där vi gifter oss. De två kommande åren kommer våra söner Vincent och Louie. Efter hårt slit lyckas vi äntligen köpa vårt drömhus. Jag har ett arbete jag älskar och jag har i princip fått allt jag önskar i livet. Jag borde vara världens lyckligaste kvinna, ändå blir 2018 mitt tyngsta år hittills…
Jag har drabbats av utmattningssyndrom och har varit sjukskriven med detta i drygt ett år. I mitt fall var det inte arbetet som bidrog till det, utan att jag hade alldeles för mycket under väldigt lång tid. Detta i kombination med två småbarn ledde till brist på återhämtning. Jag har ingen depression och är generellt lycklig. Men pga den extrema utmattningen får jag ofta väldigt stark ångest, vilket gör att jag inte alltid mår så bra.
Jag har väntat med att berätta, även för vänner, då jag skämts och hoppas på att bli bättre och slippa berätta. De flesta, även jag, har en fasad där vi visar oss från vår bästa sida på sociala medier såsom Instagram. Detta ger en illusion av att ens liv är perfekt. Men så är ju inte verkligheten, inte för någon egentligen. Det känns därför väldigt läskigt att blotta sig såhär och visa sig sårbar. Att andra ska se en annan sida än det som är ”instagramvänligt”.
Psykisk ohälsa är ingenting som syns. Så när mina vänner, bekanta eller kollegor träffar mig så ser de kanske en pigg och glad tjej med massa energi. Jag har tvättat hår, är sminkad och har vårdad klädsel. Men det dom inte ser och kanske inte förstår, är vilken ansträngning det krävs för att för det första göra iordning mig men sedan också att orka/klara av att vara trevlig och social. När jag sedan lämnar dem så kan jag ofta vara så trött att jag brister i gråt av utmattning redan när jag satt mig i bilen. Så var det för mig i början när jag försökte jobba trots att jag var sjuk. Men inte ens en timme i veckan klarade jag av. De kommande dagarna efter en sådan timmes ”ansträngning” blir jag riktigt dålig och ofta sängliggande med migrän. Det blir ett bakslag för att man tömt batterierna på den lilla energin som fanns kvar. Dagarna består istället av otvättat hår, absolut inget smink och mjukiskläder. Jag som i vanliga fall älskar all social kontakt med vänner och oftast hade ett smockat schema med att hinna träffa alla vänner under både lunch, kväll och träning orkade nu inte umgås alls. I bästa fall över en promenad, och detta då jag hade blivit lite bättre. Jag kan helt ärligt säga att jag varvade mellan två mjukisoutfits under större delen av 2018. Mitt fokus var inte att ”piffa” till mig, utan att bara kämpa igenom dagarna i hopp om att dagen efter skulle vara en dag med lite mer energi.
Jag tror att de flesta som lider av psykisk ohälsa känner sig dåliga, man känner skam och man vill helst inte erkänna det. Och jag tror också att allmänheten har en bild av att människor med psykisk ohälsa är svaga, att de borde bita ihop eller försöka tänka positivt. Jag har flera dåliga egenskaper, men just att vara stark samt att tänka smart och positivt skulle jag säga är mina främsta egenskaper. Jag har en enorm vilja och jag kan ärligt säga att jag är en riktigt ”doer”! Med det sagt så är vi som drabbats av psykisk ohälsa allt annat än svaga. Det kan drabba vem som helst och svaghet har ingenting med det att göra.
Jag tycker det är viktigt att vi pratar och uppmärksammar psykisk ohälsa som idag är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige. Jag vill inte bli ett offer för sjukdomen utan äga den. Genom att öppet berätta om detta hoppas jag kunna bidra med acceptans, förståelse och medvetenhet. Min främsta förhoppning är dock att jag genom att ”outa” mig, ger någon annan som är sjuk hopp och känslan av att inte känna sig ensam. Jag vet att jag kände mig riktigt ensam och rejält nedstämd när mitt sjukdomstillstånd var som värst. Då har jag ändå stöttande och förstående familj och vänner. Alla har inte det. Så om någon som är sjuk, läser detta och känner att de inte orkar kämpa mer, så vill jag bara säga; ge inte upp, det kommer att bli bättre!
För att uppmärksamma denna sjukdom, och med hopp om att hjälpa andra, har jag valt att dels delta i ett ”projekt” där man kommer få en inblick i min vardag ?
Just nu kan jag inte berätta mer än så. Men under våren/sommaren kommer jag att berätta allt.
Önskar ni stötta mig och följa min resa får ni gärna följa mitt instagramkonto Stressfrid. Jag kommer att göra något bra av detta ❤️
Dela gärna detta inlägg och sprid budskapet om att man inte är ensam. Det är okej att inte alltid må bra. Ingens verkliga liv är ett perfekt instagramflöde med snyggfilter.
Och om fler vill dela med sig av sin psykiska ohälsa, så får ni gärna använda er av hashtaggen: #jagvågadeberätta #nomoreshame”
Lämna ett svar