Får man säga så?
Det känns som om allt bara dog ut denna vecka, på mitt jobb blev vi ombedda att jobba hemifrån så hemmet fick det bli. Har redan lappsjuka.
Företag börjar redan få stora problem och vissa branscher kan man ju förstå. Men jag är orolig att allmän oro och hysteri ska försätta oss i en djupare lågkonjunktur än vad det hade behövt bli.
Som kronan på verket
Allt känns deppigt och som kronan på verket åkte en familjemedlem (i riskgrupp) in på sjukhus i måndags, om än för en helt annan krämpa men allvarligt ändå. De bor jättelångt bort och det hade ju inte varit läge att åka dit ändå som det ser ut nu. Hela veckan har varit ångest och jag är helt slut.
Jag har absolut inget vettigt att skriva. Jag mår bara skit just nu. Redan innan detta brakade loss så var jag på gränsen till ett ordentligt återfall i utmattningen. Nu…ja, det vete fan. Jag biter ihop.
Jag vill bara vara glad och leva ett obekymrat liv, ska det vara så jävla svårt?
Ledsen att jag inte har något peppigt att skriva denna gång. Man kanske inte ”borde” tycka synd om sig själv så här, men det gör jag ändå.
Jag hoppas att du som läser håller modet uppe så gott det går. Jag återkommer säkert lite gladare en annan dag, men just idag är det svårt.
En illustration av känslan just nu:
Lämna ett svar