Läs kvinnans brev till psykologen i länken nedan. Tyvärr inte helt ovanlig situation för många kvinnor. Hon behöver verkligen ta sig själv på allvar och acceptera att det är dags att bromsa in.
När omgivningen blivit bekväm med att en person tar huvudansvar
Jag funderar på hur man kan bryta det man vant omgivningen vid – att de (ofta män) kan luta sig tillbaka medan en person (ofta kvinna) ska ansvara för precis allt. Det är väl ändå ytterst få som kan tycka det är rimligt, men ändå hamnar man där. Och när rollerna är invanda, mannen har inget att vinna på en förändring eftersom han då skulle tas ifrån sin bekväma tillvaro – hur kan hon bryta mönstren då? När orken dessutom är minimal och konflikter inte står överst på önskelistan direkt.
Har någon av er varit i en liknande situation och bestämt er för att förändra den? Hur? Skriv gärna en kommentar!
Man börjar också koka av ilska när man läser om läkarens bemötande:
”För några veckor sedan var jag på vårdcentralen, men doktorn tyckte att jag skulle ta mig samman och börja träna.”
”Jobb, barn, gamla föräldrar och en man som inte hjälper till. Allt är en kamp sedan flera år – med tilltagande sömnbrist, hjärtklappning och värk i kroppen. Hur ska hon orka vidare? ”Ta dig själv och hur du har det på allvar”, svarar Idagsidans psykolog.”
Lämna ett svar