När Erik blev sjuk i utmattning så blev han även deprimerad och paranoid. Han kände sig värdelös och ville dö, det gick till och med så långt att han planerade att bli ovän med sina nära för att de skulle lämna honom. Men det gjorde de inte. Idag är han ambassadör för organisationen Hjärnkoll och föreläser om sina erfarenheter. Läs Eriks berättelse!
Hur och när märkte du att något var fel?
Jag förstod det egentligen först efter 10 år. När jag blev drabbad så blev jag även deprimerad, paranoid och så vidare. Under dessa 10 år så levde jag med självhat, vård och tvångsvård. Jag har så många självmordsförsök bakom mig, någonstans så tappar man räkningen. Döden var min enda lösning. Jag blev även sjukpensionär. Allt kändes så verkligt, hur usel jag var, att jag var tvungen att dö. Jag förstod verkligen inte att jag var sjuk, även fast jag ofta var inlagd på sjukhuset och åt så mycket medicin, fick elchocker, hade boendestöd och en tät kontakt med öppenvården och daglig verksamhet. Jag hade ingen sjukdomsinsikt. Utmattningen var en av de sakerna som totalt ändrade mitt liv.
Vilka symptom har du känt av?
Dom som är mest påtagliga för mig är tröttheten, jag är konstant trött, graderna av tröttheten varierar och ibland är det inte alls hanterligt att vara så trött. Går som i ett vakuum.
”Jag har inte kunnat läsa en bok på 20 år”
Jag har svårt att koncentrera mig och en bok har jag inte kunnat läsa på 20 år, förr läste jag mycket. Många av symptomen går hand i hand med resten av mina diagnoser. Jag glömmer väldigt mycket, har svårt för namn, bokar jag ett möte om någon dag så ber jag ofta den som bokar att påminna mig innan för att det bara försvinner ifrån mig. Jag blir när symptomen förvärras en person som jag verkligen inte vill vara, jag blir lättirriterad, arg och tappar hoppet.
Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp?
I och med att utmattningen inte var det enda som drabbade mig när jag insjuknade så hårt så var jag även väldigt förvirrad och ledsen vid den tiden. Så jag sökte en kurator eftersom det egentligen var min enda kunskap om var man kunde söka hjälp men fick till svar att dom inte hade tider just då. Det jag istället hörde felaktigt var att jag inte behövde hjälp, att jag inte var tillräckligt dålig. Det dröjde inte länge innan jag gjorde mitt första självmordsförsök och blev inlagd på sjukhus. Sen den dagen fick jag så otroligt mycket vård. En vård som jag inte ville ha eftersom jag ville dö. Jag ansåg att alla hade fel som inte tillät mig att dö. Jag var ju inte sjuk så som jag såg det då, jag var ett as.
Hur har du blivit bemött i vården?
Svårt för mig att egentligen svara på den frågan eftersom jag tappat stora delar av minnet ifrån den tiden, närmare 8 år är borta. Men på de flesta ställen jag var på, var jag ju så ofta så jag blev ju ett välkänt ansikte. Men jag ansåg ju att all vård var fel, för jag skulle ju dö. Jag tog vård på samma sätt som man egentligen betalar skatt. Det är något man gör. Återigen en svår fråga att svara på.
”Jag har tappat stora delar av minnet ifrån den tiden, närmare 8 år är borta.”
Nu föreläser jag om den här tiden, och har bland annat gjort det ihop med min gamla KBT-kontakt, en person som står mig så nära att jag räknar honom som familj. Så jag antar att en del av kontakten har varit väldigt bra. Det är väl som människor i allmänhet, vissa klarar man av, andra inte.
Hur har din omgivning reagerat, förstår de dina behov?
Nu för tiden så förstår de, eller kanske inte förstår. Det är ju knappt att jag själv förstår det. Men de har alltid funnits där vid min sida. Att de fanns där och ville att jag skulle överleva blev för mig då ett problem eftersom jag ansåg att döden var den enda lösningen, så jag planerade hur jag skulle bli ovän med dem. Långsamt skulle jag smyga in bråken och så skulle de till slut lämna mig och förstå att jag förtjänade att dö. Men de lämnade aldrig mig och jag genomförde aldrig min plan. Min mor var vid min sida dygnet runt, året om.
Vilka är dina största stressfaktorer?
Den absolut största är när det blir för mycket. När all energi försvinner. Det kan till exempel vara att jag har för många omkring mig över tid. Stress. Eller att jag har för många saker inbokade.
Hur ser ditt liv ut idag och vad gör du för att hantera vardagen?
Idag är jag sjukpensionär och jag föreläser om mitt liv. Jag jobbar så mycket som jag kan suicidpreventivt och är ambassadör för Hjärnkoll. Jag har deltagit i projekt som ”Trygg och meningsfull heldygnsvård” som är till för att förbättra heldygnsvården. Och jag är med som brukarrepresentant i en samsjuklighetsutredning som är till för att göra lagändringar och ändringar som förbättrar vården vid samsjuklighet missbruk och psykisk diagnos.
Jag är fotograferar väldigt mycket, det är något som gör att jag får energi. Jag har en liten hund, Daisy, hon är så extremt viktig för mig. Jag styrketränar också väldigt mycket. Men det som är absolut viktigast för mig är alla rutiner, det är de som gör att jag kan hantera vardagen. Jag äter likadant varje dag på ungefär samma tid. 4 mål om dagen. Samma frukost, 2 varma mål och kvällsmat har jag ätit i 4 års tid. Haha, det är över 2500 st matlådor på raken men blir det tjatigt så får jag väl ändra på det till något som är hållbart för den tiden.
”Rutiner är det som gör att jag kan hantera vardagen.”
Träningen ingår i rutiner, den gör att jag kan äta och sova bättre. Förr så åt jag så väldigt lite, söp mest. Det är även extremt viktigt för mig att vara mycket själv.
Jag är även medveten om många av mina begränsningar, till exempel om jag föreläser så vet jag att jag kommer att bli väldigt trött efter och begränsa mina vardag. Då får jag fundera på om det är värt det och det tycker jag. När jag är trött så blir mina rutiner än viktigare och även att gå ut i naturen för att fotografera allt vackert.
Jag lever med min hjärntrötthet, effekter av utmattningen och återkommande tankar om döden och återkommande självmordstankar. Det är viktigt för mig att förstå och försöka att få skoven så långt ifrån varandra och även att ha dem så kort som möjligt. När det är jävligt så är det illa även om jag visste om att det skulle komma.
Vad vill du säga till andra som känner att de lever i en ohållbar situation och är på väg mot utmattning?
Att det är viktig att söka hjälp innan man måste söka hjälp. Att personen förtjänar hjälp. Att det inte är en svaghet att söka hjälp.
”Sök hjälp innan du blir tvungen att söka hjälp.”
Hur vi får en människa att söka hjälp är en stor fråga som inte bara har ett svar. Information och att prata om psykisk ohälsa/sjukdom och diagnoser är så viktigt. Tack för ditt jobb! Utmattning och liknande sjukdomar är så förrädiska då en ofta tror att man ska klara det genom att till exempel bita ihop. Tills det är för sent. Och även viktigt att informera om var man söker hjälp. Och att sprida hopp!
Lämna ett svar