Jag är en sån som gärna vill tro att det finns en mening med allt. Egentligen vet jag väl innerst inne att det händer en massa meningslösa saker i världen. Men det känns ändå lite bättre om man kan tänka att svåra saker är till för att lära sig av.
Veckan har varit tuff mentalt, som ni kanske såg i förra inlägget. Har verkligen stundtals varit på väg att tappa det helt. Innan corona kom och vände upp och ned på tillvaron mådde jag inte jättebra, men det fanns ändå hopp om både det ena och det andra. Nu blev det bara kaos och allt är bara ovisst.
Kriser gör ofta att man växer mentalt
Det är nu man verkligen saknar sitt normala liv, det är nu man verkligen UPPSKATTAR hur det var innan.
Jag tänker att det kanske är det vi lär oss nu. Det vi tog för självklart innan sätter vi kanske högre värde på nu, kommer förhoppningsvis även göra det när allt det här är över.
Innan detta ville man ha mer av allt, strävade efter olika saker och hade kanske storslagna mål. Det var svårt att bara njuta av här och nu.
Men nu är vi så illa tvungna. Vi är mycket mera hemma, vi kan inte leva helt och hållet som vanligt. Vi måste helt enkelt tvinga oss att landa och tagga ned. Vi måste försöka uppskatta de små sakerna i tillvaron, annars överlever vi inte mentalt.
Denna helg, efter en riktigt konstig vecka, tittar i alla fall solen fram rejält. Så även vårblommor. Det behöver vi nu!
Kanske är detta vad vi ska lära oss av corona och hur vi tvingas stanna upp – att börja uppskatta det enkla i tillvaron. Vad tror du?
Lämna ett svar