Jennie hade flera infektioner och drabbades även av en allergisk reaktion mot en antibiotikakur. Tillsammans med stress orsakad av jobbet blev hon allt tröttare. Trots många olika symptom dröjde det innan hon fick rätt diagnos – utmattningssyndrom. Efter 4 års sjukskrivning kunde hon börja jobba 100% på en ny arbetsplats. Läs hennes historia och hur hon hanterar sin vardag idag!
Hur och när märkte du att något var fel? Vilka symptom har du känt av?
Det byggdes upp med tid. Jag var alltid trött, glömde namn på närmsta kollegorna när jag jobbade i grannstaden. Jag var och tog prover för att se om jag hade brist på något men de hittade inget. Jag åt vitaminer men det gjorde ingen skillnad. Jag var sjukskriven en kort period efter en infektion i kroppen som orsakades av en bakterie. Jag gick med feber under flera månader och de inte fick ordning på mig på sjukhuset. Det var en bakterie som var delvis resistent så en antibiotikakur hjälpte inte, en annan fick jag en allergisk reaktion av. Jag hade precis innan denna infektion haft halsfluss och antibiotikan mot den fick jag också en allergisk reaktion av i slutet, så jag fick läggas in på sjukhuset. Infektionskliniken var inblandad både i hemstaden och universitetssjukhuset i Örebro. Jag tror att jag åt 5 antibiotikakurer under ett halvår så kroppen blev totalslut och jag med psykiskt, så jag var sjukskriven under en kortare period. Så det var nog uppstarten till utmattningssyndromen jag drabbades av 2013, men som jag inte fick diagnosisterad förrän 2014.
Jag hade symtom som att jag var glömsk, hade dåligt minne, koncentrationssvårigheter, dålig sömn och konstant trött samt hade ont i rygg/nacke. Senare kom även tennisarmbåge på först ena sidan och sen andra. Det var det jag blev sjukskriven för först, men sen kom de andra symtomen starkare. Jag var upp och ner i humöret, blev lätt ledsen och arg. Jag blev ljudkänslig, orkade inte med människor, hade ångest, hjärtklappning, yrsel, sömnen blev ännu sämre, jag fick migrän, drog mig undan mer och mer, orkade inget mer än jobbet.
”Då släppte något inom mig och jag storgrät när jag ringde till min mamma”
Men det var först när jag träffade företagshälsovårdsläkaren som jag fick min diagnos i januari eller om det var februari 2014. Så då hade det gått mer än ett halvår. Jag jobbade då 50%, men blev sjukskriven på 100% och med rätt diagnos. Då släppte något inom mig och jag storgrät när jag ringde till min mamma efter besöket hos läkaren. Sen tog det 4 års sjukskrivning innan jag återhämtat mig tillräckligt för att kunna jobba 100% igen och på ett nytt arbete.
Jag är utbildad beteendevetare och förstod först när jag blev sämre med mer kognitiva symtom efter tennisarmbågarna att jag nog var på väg in i en utmattning. Det ingick i min utbildning, men det är ju en helt annan sak att drabbas själv. Och jag trodde inte att jag var sjuk redan, utan bara ordentligt stresspåverkad. Men jag var redan långt över gränsen och det är ju just det som är farligt. Det tillhör sjukdomsbilden att man inte har den insikten själv. Det krävdes någon annan som satte ner foten och sjukskrev mig och talade om hur illa läget redan var. Och det var väl just därför det tog så pass lång tid att återhämta mig för att det hann gå så långt.
Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp?
Jag sökte hjälp i perioder, men det tog egentligen flera år innan jag fick riktig hjälp och då var det redan för sent. Hade min vanliga läkare året innan lagt märke till alla mina andra symtom med minnet, sömn osv som jag hade, så hade det kanske inte tagit riktigt lika lång tid att bli så frisk att jag kunde jobba… Vem vet. Det tog ett halvår innan han skrev i mitt läkarintyg till min chef att mina symtom nog berodde på stress och att jag skulle behöva träffa företagshälsovårdsläkare pga. att det nog berodde på mitt jobb.
”Det gäller att vara väldigt aktiv själv och veta vilken hjälp man ska eftersöka. Och det är ju ett problem.”
Hur har du blivit bemött i vården?
Efter jag träffade företagshälsovårdsläkaren blev jag bemött på ett jättebra sätt. Han lyssnade och förstod. Jag fick psykologhjälp och även den manliga psykologen var så himla bra. Tyvärr lät min chef mig bara träffa honom 10 ggr. Sen fick jag fixa fortsatt hjälp själv, trots att de sa att jag behövde träffa honom mer. Så jag var utan ett tag tills jag hittade en annan. Men det blev ett hoppande mellan flera olika då någon blev gravid, någon fick sluta osv och det är ju aldrig ultimat.
Men det var också min företagshälsovårdsläkare som hjälpte mig till EPM (psykosomatiska kliniken som är specialiserade på långvarig stress och smärta). Där fick jag göra en utredning och sen fick jag fortsatt hjälp där medan jag hade kvar min läkare på företagshälsovården. Men jag fick gå i gruppterapi och fick gå hos en fysioterapeut som hjälpte mig med träning och fanns där när jag tränade på plats. Så när jag väl träffade rätt personer så fick jag bra hjälp. Men det gäller att vara väldigt aktiv själv och veta vilken hjälp man ska eftersöka. Och det är ju ett problem.
Hur har din omgivning reagerat? Förstår de dina behov tycker du?
Min omgivning hade jättesvårt att förstå min utmattning och mina behov. Jag är också en person som alltid har haft svårt att säga nej till nära och kära, vilket var till min nackdel. Jag gjorde saker som jag mådde dåligt av och som jag efteråt bröt ihop av, fick ångest och bakslag av. Det fick jag hjälp med av min psykolog. Han ritade upp mitt beteende och vad det fick fick för konsekvenser för mig och det var så bra. Det tog säkert ett år innan de började förstå lite mer och accepterade att jag sa nej och inte frågade mig om hjälp lika mycket. Men det var jättejobbigt att behöva tacklas med utöver att jag var sjuk. Det var som en kamp som ofta slutade med att jag skrek för att jag var så frustrerad och de inte lyssnade, eller kunde slänga på luren i örat på min mamma.
”Jag är också en person som alltid har haft svårt att säga nej till nära och kära.”
De fick mig att få dåligt samvete tills jag började lyssna på mig själv och se vad jag behövde för att komma framåt. En vän till mig som är psykolog sa något som jag aldrig kommer att glömma: ”När du får dåligt samvete för att du sagt nej till något, tänk istället att du sagt ja till dig själv. Att det dåliga samvetet är ett tecken på att du har gjort något bra för dig själv.” Och det är ju rätt fint ändå att tänka så.
Vilka är dina största stressfaktorer?
Jag märker att jag inte har någon stor buffert längre. Små förändringar kan påverka mig så att jag får stressymptom. Sen är det olika hur mycket det påverkar mig. Jag är en person som är högkänslig så jag påverkas mycket av andras energier. Det kan vara en sak men jag har också blivit lite bättre på att inte gå in i andras saker lika mycket och gränsa mig. Sen kan det vara saker på jobbet som kan stressa mig, men jag har verktygen till att kunna påverka och jag brukar också ta ut lite ledighet om jag känner att det behövs lite extra återhämtning. Så det kan vara olika saker jag påverkas av.
En större händelse där jag dippade var när jag bröt foten 2019 i december och jag drabbades då av en krisreaktion. Jag lyckades ändå klara mig från att hamna i utmattning igen med hjälp av kurator på sjukhuset och längre sjukskrivning, både pga. foten och att jag mådde psykiskt dåligt. Allt i princip som kunde gå fel gick fel. Så det blev två operationer, en allergichock av antibiotika, en allergisk reaktion av en annan antibiotika, en infektion osv. Så det har varit en lång rehab. Men sen förra sommaren gick jag upp i heltid igen.
Hur ser ditt liv ut idag och vad gör du för hantera vardagen?
Jag har redan varit inne på det lite, men jag jobbar idag heltid sedan 2018 då jag också bytte jobb. Idag har jag ett jobb där jag styr mestadels av min tid själv. Jag jobbar fortfarande med människor som behöver stöd med individuella samtal. Jag håller också i ACT för grupp ibland, då jag har gruppledarutbildning i det tack vare mitt nya jobb. Det var en bra utbildning både för mig själv och för de människor jag möter i mitt jobb.
Jag har från alla mina år med psykolog och genom att hitta egna sätt fått de verktyg jag behöver för att hålla mig över ytan för det mesta. Och jag brukar känna av när det är dags att göra något. Jag har också en jättebra chef som vet om min bakgrund och som stöttar mig. Jag har en egen träningstimme i veckan som jag får använda till att träna vilket är en utav de saker som får mig att må bra. Sen bytte jag ut min semesterersättning mot fler semesterdagar då jag behöver extra dagar att ta ut ibland utöver flexledighet.
Jag lyssnar ofta på pod när jag ska sova som jag ställer in att den ska stänga av sig efter 10-15 min. Träningen är jätteviktig för mig, plus att ha dagar då jag inte gör något särskilt utan bara kanske ser någon bra serie. Vara i naturen och att vara i stugan är det bästa jag vet. Att bara sitta och titta ut över vatten och lyssna på ljuden omkring från fåglar och vatten. Säga nej till saker och säga ja till saker, en balans. Framför allt viktigt med vila och återhämtning om jag varit väldigt social och tex i kombination med mycket ljud omkring mig. Och att lyssna på kroppens signaler.
Vad vill du säga till andra som känner att de lever i en ohållbar situation och är på väg mot utmattning?
Till andra skulle jag säga att ha tålamod, ta små steg i taget, att inte ta igen allt när man får mer energi tillbaka utan bromsa sig och hålla en balans med att dela upp saker man ska göra. Gå med i en utmattningsgrupp på Facebook till en början för att få tips och stöd, eller starta ett Instagramkonto och dela med sig och få tips av andra. Det behöver man. Och sök samtalsstöd om man inte har det. En utmattning tar tid och det går upp och ner. Ibland känns det som man går mer bakåt än framåt, ibland som det står helt stilla. Så tålamod och balans är viktigt att ha.
Även efter 4 år kan man komma tillbaka. Det gäller bara att låta kroppen få ta den tid den behöver och vara envis. Jag hade tur med Försäkringskassan och tror att mycket av det var att jag låg steget före och ringde själv och berättade hur jag planerade och tänkte. En handläggare som inte var bra lyckades jag byta bort. Men det är inte alla som har samma tur tyvärr.
Lämna ett svar