Vi minns väl alla hur taggade vi var för ett år sedan. 20-tal minsann! Nu skulle det bli åka av! Det nya viruset borta i Wuhan skulle inte komma hit, enligt Folkhälsomyndigheten. Eh, josåatt….
Jag var också helt på g och kände att 2020 var ett år då jag på något sätt ville bidra till att sprida kunskap om utmattningssyndrom. Men sen gick liksom luften ur av förklarliga skäl.
Ska vi fortsätta ordinera utmattade promenader och gurkmeja?
Nu är det kanske viktigare än någonsin att öka kunskapen, inte minst med tanke på den sjukvårdspersonal som kört skiten ur sig (och fortfarande gör). Alltför många kommer nog tyvärr ut på andra sidan som en äppelskrutt, med kropp och hjärna som inte funkar som förr. Vilken hjälp kommer de att få? Kommer det fortfarande sitta okunniga läkare och gissa lite löst samt säga åt dem att träna? Kommer deras bekanta också säga åt dem att rycka upp sig och ”tänka positivt” eller tipsa dem om gurkmeja som en slags medicin?
Dags att sluta flumma kring utmattning och att inte ge välmenande råd till oss utmattade om man inte har koll på vad diagnosen innebär. Till exempel att det inte är samma sak som en depression (även om man kan bli deppig som en följd av utmattning). Dagsljus och promenader kan stressa en utmattad ännu mer, med påfrestning på hjärnan med massa intryck till exempel.
Jag säger så här : Ge hellre inga råd alls till en utmattad. Vi vill bara ha lugn och ro. Acceptera det. Acceptera att din utmattade vän eller släkting behöver läka i lugn och ro utan några som helst krav eller påtryckningar. Acceptera att alla läker på olika sätt och har olika sätt att återhämta sig.
Är det ens eget fel att man blir utmattad?
Eller det här att få det till att hela sjukdomen är den utmattades eget fel. Här är jag lite kluven, för jag har själv erfarit att ändringar av attityd och livsstil har hjälpt mig läka. Men det är ju pga att min livsstil utanför jobbet, med bland annat tävlingssatsningar, varit den stora bidragande faktorn. Alla har vi ju olika situationer. En person som till stor del är utmattad pga sitt jobb kan ju inte bara köra lite yoga eller ta en promenad och sen gå tillbaka till samma jobbsituation, så är allt frid och fröjd?
Det händer väl inte ofta (förhoppningsvis) att en person som fått förslitningsskador i ryggen eller trillat från en byggnadsställning blir skuldbelagd och tillsagd att skärpa till sig? Men en person som har förslitningsskador i hjärnan och nervsystemet, dvs skador som inte syns, då går det utmärkt.
Vad händer egentligen om man slutar vara ”duktig”?
Vi ska väl ändå inte fortsätta kalla utmattade kvinnor för ”duktiga flickor” och säga åt dem att slappna av lite? Vad händer om alla ”duktiga flickor” verkligen gjorde det? Kan lova att ganska mycket av den bekvämlighet många vant sig vid skulle rasa och de sura minerna skulle inte låta vänta på sig.
Sorry för eventuellt osammanhängande inlägg, det här är i alla fall lite av mina tankar kring hur kunskap och fördomar om utmattning fortfarande ser ut. Håller du med?
Vill även tipsa om nedan artikel från Dagens Medicin, en infallsvinkel som verkligen behövs!
Gott nytt år!
Lämna ett svar