Hur ska man förklara utmattningssyndrom ens för sig själv? Jag förnekade det så länge, eller snarare att jag inte tog mig på allvar. Det är ju knappt att jag tar mig själv på allvar nu. Jag tycker fortfarande uppenbarligen att jag kan ”skärpa mig” ur dåligt mående, eftersom jag skiter i att meditera och sådant.
Det finns ju så mycket annat att göra. Det får man ju ändå se som ett tillfrisknande – för några år sedan var jag inte nyfiken på någonting. Orkade inte. Jag känner mig betydligt mer levande idag. Men samtidigt måste jag tygla mig för att hushålla med energin.
Fattade inte hur mycket energi det tog att se dåligt
Jag har nyligen skaffat glasögon och en ny värld har öppnat sig. Min allt sämre syn, som också den är en hel del stressrelaterad, har hindrat mig från mycket. Perioder då jag inte kunnat läsa på mobilen. Jag var tvungen att vara avslappnad för att fokusera blicken och jag har inte kunnat vara avslappnad mer än några sekunder i stöten. Men sedan har jag även fått allmänt sämre syn och jag har nog inte begripit hur dålig den var förrän jag fick glasögon. Texter som jag innan kände att ”det här kan väl inte ens en normalseende människa läsa” kan jag läsa nu.
Jag har inte heller fattat hur jobbigt det varit att se dåligt, hur mycket energi det tagit. För nu har jag förutom alla nya möjligheter även blivit piggare och framför allt i huvudet. Bara att kunna se och läsa har krävt så mycket fokus och nu går det lekande lätt. Så nu dansar jag ständigt på den där hårfina gränsen mot att köra in i kaklet och sedan rasa. Igen. Nu får jag banne mig vara lite smart här. Jag vill inte vara utmattad, det är tråkigt och jag har inte tid nu när det finns så mycket mer att se! 🙂
Lämna ett svar